Ibland när diskussionerna på olika bloggar hettar till slänger någon "snabbtänkt" person ur sig "Sluta blogga, du verkar ju inte ha något liv". Framgångsrik i bloggvärlden = värdelös i verkliga världen. En sån person är lätt att trycka ner.

Och ärligt talat är det klart att det blir svårt att få rum för bloggeri om man springerpå fester, fikar med polare, har sex med pojkvännen, går på middagsbjudningar med släkten . Men betyder det att man är en sämre människa? Eller att man faktiskt skulle kunna kuta runt på fester om man bara valde bort bloggeriet?

Ibland kanske det är så! Men om man inte blir bjuden på massor av fester, inte har pojkvän eller hittat sina verkliga vänner i "the real life", är man mindre verklig då? Mindre värd?
Om man verkligen anser att den som lever i bloggvärlden inte är lika mycket värd som någon som har ett rikligt socialt liv i verkligheten - så anser man ju att personen man kritiserar är en Loser. Min stora fråga då blir - sparkar man på en loser som redan ligger?

Jag har haft makalös tur på pojkvänsfronten. Om Freddi var Viktor & Rolf skulle han varit en hallonröd kjol och han skulle bara funnits i ett exemplar och jag skulle stått i mitten av en millång kö - men lyckats ta honom ändå. Det var ett uruselt exempel. Men det här då? Om Freddi var en själsfrände på en jord med miljontals män och kvinnor och han, den enda riktiga perfekta - hittade hem till MIG. Jag har haft tur! Sådan makalös tur att jag ibland blir andlös!

Å andra sidan har jag haft otrolig otur med mina vänner. Jag växte upp som mobbad och det har präglat mitt sociala liv än till denna dag. Jag kommer nog alltid betrakta mina medmänniskor med misstänksamhet. För de brukar svika. De har alltid gjort det. Turligt nog för mig har jag alltid haft en röst i mig som sagt "Det är du som är bra - alla andra är dumma i huvudet´" och den rösten har fått mig överleva när jag varit som ensammast. Idag har jag några få få, riktiga vänner och flera av dem är människor jag träffat på internet. Men jag är livrädd. Så fort jag börjar tycka om någon säger mina instinkter mig att det är kört. Varför skulle dom tycka om MIG?

Jag är svårt skadad på vänfronten. Jag litar inte på någon, för jag har inte haft någon anledning. Jag har slutat att (symboliskt) hoppa i säng med vilken vän som helst. Jag söker något varaktigt, någon som står ut med mig, med mina krav på teckenspråk och som tycker att jag är intressant. Någon som jag inte behöver be om ursäkt inför.
I väntan på "den rätta" vännen, går jag inte i säng med några halvdanna typer (SYMBOLIK SYMBOLIK SYMBOLIK), för då är jag hellre ensam. Och därför har mitt verkliga liv förpassats till internet, där jag kan ha en viss distans till folk, men också njuta av deras förmåga att skriva gripande texter och faktiskt ta hand om mig med vänliga ord.