Jag föreställer mig att jag är en ganska vanlig tjej. Jag har aldrig haft anorexia och jag har en ganska bra självkänsla när det gäller min kropp. Jag har en kille som verkar vara blindheten personiferad när det kommer till celluiter och fettdepåer. Och jag har modellat - vilket gett mig en möjlighet att få se mina vackra sidor genom någon annans ögon (eller kameralins whatever). Jag är alltså ganska lyckligt lottad.

Men ändå har jag alldeles för ofta fokuset på kroppen. Varje gång jag äter något sött hamrar en osalig du-duger-inte-om-du-blir-fet tanke i mitt huvud. Fet eller "rundare" handlar i det längsta om självdisclin. Det är lite äckligt med folk som inte kan kontrollera sig, oavsett vad det handlar om - drickande, ätande, sex eller ömhetstörst. Och fetma förknippar vi med dålig självdisciplin.

När jag tar en jordgubbe och trycker ner den i en sockerfylld skål med grädde skäms jag. Jag kan manipulera mig själv och övertyga mig om att jag förtjänar det goda ett litet tag. Men det skumma är att jag faktiskt funderar på det. Jag tillåter inte kroppen automatiskt njuta förrän jag tagit tagelskjortan på. Är det bra? Är det normalt? Och om det inte är det, är det jag eller samhället som gjort mig till den jag är?

Jag tror inte på att dumpa hela skulden på "samhället", eftersom samhället inte är en person. Samhället är du och jag och i ständig förändring. Därmed inte sagt att man måste låta en uppfattning som samhället föreskriver vara sanktionerad för all framtid! Allt kan förändras. Synen på kvinnans rättigheter är en av alla de saker som förändrats - även om det ofta skett på ytan. Förhoppningsvis kommer media propaganda för en naturligare look både för killar och tjejer, utan silikon och ideal som knappast kan åstadkommas utan ätstörningar. 

Men än är vi inte där. Jag ser på bilder av mig själv från Italien år 2004. Då hade jag och mitt ex nyligen gjort slut och jag drunknade i mitt eget självförakt. Mat smakade mig inte. Och jag sket fullständigt i om det skulle innebära att jag försvann helt och hållet. Efter några dagar utan mat anpassar sig kroppen - men även om jag kan se på bilderna och tycka att jag hade snygg kropp då - vet jag också bakgrunden. Så där ser jag ut om jag inte ätit ordentligt på flera veckor. Är det ett ideal att eftersträva?

Hjärnan säger nej. Hjärtat likaså. Men ögonen säger att jag ljuger. Det är inte vackert med cm stora gropar i låren. Och jag är en urusel feminist!