Nya möjligheter? Jag kraschlandade precis i verkligheten. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att ansökningstiden för diakonutbildning skulle vara annorlunda än all annan utbildning. Men ansökningstiden är ute för länge sedan. Och de tar bara in studenter en gång om året. Årets intagning till höstterminen är klar. Och jag står ute i kylan med ett års ingenting framför mig. Jag höll masken när jag pratade med stiftsdiakonen Janne. Jag höll masken när jag berättade för Sofie, men så fort jag kom utanför huset strilade tårarna. Sedan åkte jag och Freddi till Eductus för att få råd. Jag skämde ut mig själv genom att gråta som ett barn. Henrik tröstade så gott han kunde och efter ett litet tag kändes det som jag började få grepp om mig själv igen. Men så fort jag träffade Rutger och två av mina tidigare kurskamrater och de var så snälla började tårarna spruta igen. Och allt kändes helt meningslöst. Jag vill vara stark! Jag vill ge intrycket av att jag är en säker och bra människa som inte börjar grina så fort något går mig emot. När jag inte kan det, skäms jag som en hund.

Och nu sitter jag hemma. Jag är tom inuti och så himla ledsen. Jag försöker se det här som en möjlighet att lära mig nya saker. Kanske praktisera ytterligare några veckor för att känna mig tryggare i yrkesvalet. Kanske träffa nya människor och lära mig handskas med besvikelse. Men allt gör så förtvivlat ont. För jag är rädd. Jag har mina principer. Barn skaffar man inte förrän man har stabil ekonomi, ett kärleksfullt förhållande (som varat längre än tre år) och fast jobb! Men innan jag blir klar med utbildningen och har börjat jobba, kommer jag vara 35 år. Minst! Och jag vill inte vänta så länge. För tänk om det inte går? Jag är medveten om att mina nojor om att vara steril, minst sagt är ologiska (eftersom jag baserar dom på att mamma inte kunde få barn - alltså min adoptivmamma!!!), men det hjälper liksom inte. För om det visar sig vara så illa att vi inte kan få barn, då kommer jag vara över fyrtio innan adoption går igenom och det går ju bara inte!

Men jag vill verkligen bli diakon. De få dagar jag praktiserat hitills har känts väldigt bra. Jag betvivlar att det finns någon som längtar efter att gå till jobbet varje dag. Dock tror jag det är fullt möjligt att man trivs och utvecklas på en arbetsplats som man passar för. Diakonyrket är ett yrke som skulle passa mig som hand i handske. Men hur blir det nu, under ett års väntan, med ekonomi? Stabilitet? Utveckling och allt som har med personlig utveckling att göra. Jag vill inte hamna i samma sits som jag var i för något år sedan. Då var jag sjukskriven och kunde inte ta mig till stan för att jag hade sådan ångest över allt och ingenting. Och det blev bara värre och värre. Sysslolöshet är ett otyg. Det finns inget som försätter en i sådan total paralytisk koma som det! Jag vill inte!!!

Nu återupptar jag skrivandet i bloggen. Jag behöver det och jag behöver få feedback. Så om det fortfarande är någon som läser det jag skriver här på secondhandbarn.blogg, så skriv gärna kommentarer. Det uppskattas! Jag blir alltid helt varm i kroppen när jag ser att folk orkar läsa sånt här självcentrerat dravel. För det är mitt självcentrerade dravel och då bryr ni er om mig!