Häromdagen frågade Freddi mig om jag tror att han inte är värd någonting för sina föräldrar. Per automatik svarade jag att han självklart är det. Det är bara som att dom inte
- förstår honom eller orkar förstå
- har mycket i sina egna liv som tar upp utrymme
- inte vill släppa in honom för då mister de sin kontroll över honom i rollen som föräldrar

Välj vilken orsak du vill. Detsamma gäller mina egna föräldrar. Och bortförklaringarna kommer snabbare än en fjortis som glor på porrfilm. Vi har överseende med våra föräldrar. Vi blundar gärna bort det som gör ont för att få erfara att vi är viktiga och betydelsefulla. Det är våra föräldrar som målar upp bilden av hur det "ska vara" och det är våra föräldrar som ofta gör oss besvikna när de visar att "det inte är så det är".

Är vi älskade?
Det tror jag säkert! Är vi värdefulla? Här finns det restriktioner. Visst är vi värdefulla, men först och främst är det huset i Spanien man lägger uppmärksamheten hos, eller brorsan, eller sina kompisar, eller sitt jobb, eller sina pengar eller en resa till Kina eller faktiskt - nästan vad som helst.

Till och med ett avsnitt av LOST.
Att vara älskad och värdefull är tyvärr inte samma sak. Alltför ofta blandar vi ihop de tu. Vi förväntar oss respekt som aldrig kommer och förblir trasiga inuti. När jag säger till Freddi att det säkert finns en orsak till att hans föräldrar visar sådant ointresse, bekräftar jag samtidigt att han SKA behandlas som han blir behandlad. Jag legitimerar det och jag gör det framför allt, för att jag behöver bekräfta det själv. Hans situation är snarlik min egen. Om han inte är värdefull trots att han inte behandlas värdefullt - är inte jag det heller.

Men jag placerar oss i skyttegraven tillsammans. Och där sitter vi och håller om varandra och bekräftar varandras värdelösa existens. Trots att vi sitter där för att vi värdesätter varandra mer än man kan föreställa sig. Han är 35 och jag är 28, men vi är fortfarande hjälplösa barn. Och om exakt 34 minuter kommer M kanske ringa. För då slutar Lost. Och då kanske jag får en chans att göra min röst hörd. Och jag vill det!

Jag vill det så mycket att jag mår illa av mig själv.