Ett år har gått. Att vara sjukskriven är som att vara isolerad på en öde ö. Man behöver inte träffa någon, så ångesten lägger sig. Men sen reser sig ångesten som en mur när man inser att man behöver människor för att känna sig som en människa och för att känna att man finns till. Mitt självförtroende på arbetsmarknadsfronten är lika med noll. En termin sökte jag jobb hela tiden. Jag fick inget alls, och jag sökte allt från städerska till paketerare. Jag tror inte jag kan något. Jag har en miljard onyttiga poäng från Universitetet, men hitta någon som behöver en kandidat i antikens kultur och samhällsliv? Sånt händer bara i böcker och film, och inte ens där, eftersom det är en så tråkig story. Lärarutbildningen hoppade jag av när jag insåg att en lärare som innerst inne tror att barn är onda, egentligen inte riktigt passar för jobbet. Det var de gamla mobbningssåren som revs upp. Framför en klass återgick jag till att vara mesiga, korta, fula och hörselskadade Elin som folk vände ryggen till så fort hon började prata. Det är långt ifrån en bra utgångspunkt. Dagiset jag jobbade på trivdes jag bra på. Men då hade min självkänsla redan rasat ner till botten och därifrån är det svårt att få kontakt med någon och få känna som om man är till. När man skriker bara ekar det. Och ja, det var ju i den vevan som jag hoppade av och blev sjukskriven på riktigt i en längre period. Till och med läkarna märkte väl att jag inte kom någon vart. Det bara blev nya depressioner hela tiden, när jag knappt hunnit återhämta mig.

Faktum är att jag är sjukskriven fortfarande och är det fram till augusti. Men idag ska jag på mitt första möte på Tropikariet i Helsingborg, där jag vill jobba ideelt, för att få erfarenhet som jag kan visa andra arbetsgivare. Tror ni jag är i gott skick? Jag darrar. Jag är så pass hysterisk att jag bara vill lägga mig i sängen och grina. Nu kom älskling (som ska följa med) in iklädd i sin favorittröja med "Idiot" på, det gjorde knappast saken bättre. Han är redan och byter till något annat. Skönt. Jag vill ju liksom att det här mötet går bra. Det försämrar kanske chanserna om vi kommer till mötet iklädd i tröjor som berättar det mer uppenbara. Fast jag vet inte.

Nu ska jag andas, sedan ska jag hålla andan tills vi kommer från till Helsingborg. Överlever jag berättar jag. Överlever jag inte, kommer jag hemsöka bloggen från Andra sidan.