Ett barn vill bli älskad förbehållningslöst. Igårdagens kommentar tog Thomas upp kärlek och självrannsakan. Det väckte många funderingar hos mig kring kärlek och bilderna vi skapar av de som står oss närmast. På ett sätt är frågorna rent filosofiska. Kan vi någonsin veta vem en person är och om vi inte känner till helheten? Och om det är så - är kärleken äkta iallafall? Jag vill gärna säga nej, och därmed lägga skulden på mina föräldrar över att de inte älskar mig - så som jag vill bli älskad. Men frågan är mer komplex än så. Eftersom man kan älska på många olika sätt. Och barn inte älskar sina föräldrar förbehållningslöst utan oftast rollen som de har som föräldrar.

Jag har en föreställning om att föräldrar ska älska sina barn ovillkorligt, förbehållningslöst - därför att det är de som valt att skapa sina barn (och inte tvärtom). Jag tror att vi är många som sitter och kramar den föreställningen och sedan fäller bittra tårar när det visar sig att den är fel. För många som skaffar barn gör det i den föreställningen att barnen ska ordna upp deras vilsna verklighet. Barnet blir ett medel för att nå t ex ett stabilare äktenskap, gemenskap, socialt liv osv. Många skaffar barn utan att inse att ett barn inte är en rättighet.

Alla ska (och borde inte) skaffa barn. Det är min övertygelse om att barn kräver fullständig rannsakan av föräldrarnas ego. Barnet måste gå först och uppoffringar är en del av föräldraskapet. Det är viktigt att jag gör min föreställning om föräldraskapet klart innan jag går vidare i mina tankar. För även om jag kan se brister i min inställning, tänker jag inte skaffa barn själv förrän jag vet att jag kan erbjuda barnet självinsikt och medvetenhet.

Man kan älska på många olika sätt. Den kärlek man känner för en hund är inte mindre äkta än den man känner för sin partner. Men det är en annan sorts kärlek. Mindre komplex och utan krav. Den förutsätter en viss underkastelse från den ena partern (i det här fallet - hunden). Den mest komplexa kärleken innebär att man älskar utan att försöka inrätta ramar för den andra att passa in i. Man accepterar och respekterar olikheterna mellan varandra. Respekt är kärlekens viktigaste komponent.

Den respekten saknas helt mellan mig och mina föräldrar. Det finns ingen respekt eftersom det inte finns någon dialog. Och bristen på dialog har jag i många år tillskrivit min dövhet och mina föräldrars oförmåga att ovilja att erkänna mitt handikapp och kommunicera med mig på det enda sättet som är rättvist - att teckna. Jag har sett detta som det hinder som står i vägen för ett gott familjeförhållande. Sällan, om aldrig har jag frågat mig själv hur vår familj hade sett ut om jag hade varit fullt hörande. Och nu tänker jag på det. Och jag hade varit en särling oavsett vad. Det är inte bristen på teckenspråk som är kärnan i problemet. Det är bristen på kommunikation.