När jag var åtta år kom Linus in i mitt liv. Det var grannarna som skaffade honom. Ett år senare skulle vår älskade katt Rasken gå bort. Linus blev mitt stöd. Han vandrade ut och in i vårt hem så att han blev min katt också. Linus har alltid haft en sällsynt förmåga att skaffa sig vänner. Ett tag vet jag att han gick ut och in i fyra hus på gatan. Han var välkommen överallt - han levde ett dubbelliv. :)

Och det är kanske därför som Linus känns som MIN katt. Han var alltid hos mig. Ofta sov han i min säng om nätterna och Ekströms kunde komma och hämta in honom om han var borta för länge.

I år blir Linus 19 år. Jag tror inte att han kommer klara en vinter till. Och det är därför jag åker hem till Stockholm nu på torsdag. Jag vill få möjligheten att ta adjö av honom ifall något händer när jag inte är där. Det är jobbigt, trist och gör fruktansvärt ont. Men samtidigt vet jag att Linus levt ett underbart liv.

Han njuter fortfarande lika mycket av att bli kelad med, av god mat och att lapa sol på mattan vid pianot. Resan till Stockholm kommer nog bli känslosam och jobbig. Men jag tar med mig Agador och försöker fokusera på det positiva. Sällan har en katt blivit så älskad som Linus är.

Längst ner finns ett upprop för Göteborgs katthjälp. Skriv gärna på om ni vill hjälpa till. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!