Läskigt. J som har hand om diakoniverksamheten i Lund är en av de som har stort inflytande för att bestämma om jag är lämplig för diakoni eller ej. Fem personer är inblandade i själva ansökningsförfarandet. Biskopen i Lund, Lundskapital någonting och J. Det är många som ska titta på mig och säga att jag är lämplig att "vara en själavårdare för människor som är förtryckta, ensamma och behöver andlig vård". Men trots min nervositet gick mötet väldigt bra. Det beror troligen på att jag är menad för det här. Jag brinner för att hjälpa människor som känner sig utanför och inte kan hitta rätt i livet. Jag brinner för att förhindra orättvisor och vägra idiotier som "det har ju alltid varit så - varför får vi inte fortsätta" när själva handlingen i sig är något mycket människoföraktande. Mobbning, våld, utfrysning, förakt mot annorlunda finns överallt. Det är mönster i något större, det som jag såg i Polen när jag var där i första ring i gymnasiet. Det som fick mig att förlora min tro och förkasta människans godhet. Och sedan dess har jag varit besatt av att förstå förintelsen. Jag vill kunna förstå för att kunna förhindra. Men ju mer jag lärt mig, destå svårare har jag haft att förstå. Jag har anklagat något högre än människan. För att jag inte kunnat göra något annat. Det har varit slut mellan mig och Gud i nästan 12 år. Men vi har försonats på något vänster. Jag är inte arg på Gud längre. Kunde han förhindrat förintelsen? Kunde han förhindrat Hiroshima, Nagasaki, Irak-kriget, Vietnam eller 11 september? Kanske?

Min barndomstro har jag förlorat, för jag tror inte längre på en fadersfigur som kan trycka in pekfingret i historien och pilla lite grann så blir allt bra. Människan är för stor för det. För vi har fått fri vilja. Och våra vägar till Gud är olika. Våra namn för Gud är olika de också. Gud är känslan man får när man gör det som är bra. För vissa kanske Gud är Buddha, för andra Stravinsky eller Jimi Hendrix. Det spelar ingen roll. För Gud har olika vägar in i människans hjärtan. Vi har en möjlighet att skapa ett himmelrike här på jorden (eller ett helvete), men priset vi betalar för det är inte lågt. Och vem har sagt att det ska vara lätt? Vi suger ut länder för vår rikedoms skull. Är vi beredda att avstå för att andra ska ha det bättre? Jag betvivlar den uppoffringen. Men huvudsaken är inte att ge upp allt - det är att vara öppen för kärleken. I vilken form den än uppdagas. Så länge det finns kärlek finns också Gud. Och därför betvivlar jag i högsta grad de som föraktar homosexuella och förklarar det i Bibelns ord. Det är så lätt att vara den som berättar för andra hur de borde vara och sätter sig på sina höga hästar. Det är destå svårare att vara ödmjuk och erkänna att alla vägar - hur fel de än är för en själv - i den situation man befinner sig i just då - kan vara rätt för någon annan. 

Tror jag på allt som Svenska kyrkan anstiftar? På treenigheten, på jungfrulig födsel, på mirakel i form av vattensporter en bit över ytan? Jag skulle inte tro det. Men jag tror på det som jag anser är grunden för att vara och kämpa för att bli en bra människa - nämligen respekt och människokärlek. Gud hade kanske inte kunnat stoppa Auschwitz - eller kanske var det det han gjorde? Kanske var det menat att förintelsen skulle utrota alla judar och Gud bröt in mitt i - för att stärka ett svagt folk? Jag vet inte, och det spelar ingen roll. Vad som spelar roll för mig är min del i historien och min kamp att förhindra att något liknande sker igen. Det är så Gud verkar mellan människor - genom kärlek och förståelse. Älska Gud - Älska människan.

(Bilder från http://www.jansaudek.com/)