Firekick frågade sina läsare en intressant fråga i sin blogg. Hur vet man att han är den rätta? För några år sedan hade jag aldrig kunnat svara. Men det kan jag idag. Möjligheterna att han är den rätta ökar om ni har:

1. Samma värdegrund
2. Kan prata om allt och inte sopar ens minsta problem under mattan
3. sexuell attraktion

Dessa tre delar är grundstenarna i ett förhållande. Där värdegrunden är viktigast av allt! Om man har olika syn på vad respekt är, kommer man alltid gå förbi varandra.

Jag visste inte genast att Freddi var den rätta. Vi träffades bara några månader efter att mitt ex gjort slut med mig och jag (i samband med det) försökt ta livet av mig. Jag träffade Freddi när jag var djupt nere i en hisnande depression. Jag skar mig, jag försökte ta livet av mig - och jag kunde inte vara ensam utan att bli mycket självdestruktiv.
Minst av allt ville jag träffa en kille som jag skulle bli en börda för eller som skulle såra mig som mitt ex hade gjort. Helst av allt ville jag gömma mig under sängen och aldrig någonsin titta fram igen. För jag var minst sagt tilltufsad. 

Men attraktionen mellan mig och Freddi fanns där från början. Så fanns också massor av gemensamma intressen. Tyvärr fanns också skulden och ångesten. Hur skulle jag kunna vara tillsammans med någon - så snart och så intensivt efter att min (så kändes det då) stora kärlek gjort slut med mig? Jag vägrade, jag ville inte, jag tvivlade och jag ville lite grann, jag ville lite mer, jag led. Och under tiden väntade Freddi. Jag och Freddi blev tillsammans på nyårsafton 2005 (bilden är från den dagen). Under ett helt år kämpade vi mot min depression. Under den tiden hade vi ytterst lite sexuell kontakt. Jag ville inte släppa någon nära mig. Jag mådde illa av mig själv fysiskt och kunde inte förstå hur någon annan kunde göra något annat!  Med andra ord var jag så långt från nyförälskad man kunde komma och kämpade dessutom emot oupphörligt. Freddi flyttade hit för att vi skulle klara ekonomin (bara en sån sak är nog det mest dumma man kan göra precis i början av ett nytt förhållande) tillsammans, han började söka jobb - och jag försökte bara överleva.
Under denna tid var jag inte ensam mer än någon timme i sträck. Emil och Freddi vaktade ständigt över mig. Freddi skrev i sin seriedagbok att han spelade schack mot döden för att hålla mig kvar i livet - och det var lite så det var. Mitt i alltihopa skulle vi förmå oss själva att vara "förälskade" men jag såg allt i mörker. Hur Freddi härdade ut kan jag än idag inte förstå. Men något  fick honom att stanna och invänta att jag också skulle hitta rätt. 

Efter ett år började mörkret i mig att skingras, men nu uppstod andra problem i mitt och Freddis förhållande. Våra roller i förhållandet började skifta. Jag ville inte längre vara offret som stod i tacksamhets skuld till den stora vita mannen. Jag ville känna att jag gav något i utbyte. Och under den perioden vi stred om detta var vi hemskt nära att göra slut. Freddi gick omkring och utstrålade negativ energi. Från topp till tå sa hans kropp "Du gör inte nog i hemmet", "Du lägger för mycket pengar på fel saker" och "du är inte tacksam nog för det jag ger dig". Men ur hans mun kom bara pussinuttigheter. Och jag höll på att bli galen av det ambivalenta intryck han gjorde på mig. En dag tvingade jag honom ta bladet från munnen och först när allt negativt strömmade ut från hans mun kunde jag börja älska honom! Var det inte värre än så han kände?! Klart han fick vara arg - men han måste tala om det, så att jag kunde förändra mig och tillmötesgå hans krav istället för att göra ner mig själv.

Sedan dess har snart ett och ett halvt år försvunnit och vi är varandra närmare än jag trott ett par kunde bli. Först nu har vi börjat hitta varandra i sådan nyförälskelse som jag tänker mig att de flesta par upplever i början av förhållandet. Självklart är inte allt enkelt, men det blir enklare. För vad skulle vara svårare än att lämna en självmordsbenägen brud i en ensam lägenhet - eller vara en självmordsbenägen tjej lämnad ensam i en lägenhet. Heil whatever. Äntligen har vi kunnat släppa in varandra i ljuset och våga se oss själva ur varandras ögon - kritiska som älskande. Och vi har börjat utvecklas båda två. När rollerna skiftades om kunde också jag få vara den omhändertagande och leda Freddi in på vägar han inte varit på förut. Det gör jag fortfarande. Vi gör det tillsammans för att vi är ett - och rätt.

Hur vet man att någon är den rätta? Känns det i magen? I tårna? I själen? Märker man det först efter att förälskelsen drivit in i vardagsrutiner och man fortfarande vill stanna kvar? Eller är det när man börjar känna sig hel och tillåter någon annan att hitta och kurera alla svagheter man har i sin personlighet? Jag tror man ständigt måste kämpa för att vara rätt för varandra! Man upphör aldrig att förändras och därför måste man synka sin förändring tillsammans med sin partner.

Jag och Freddi har fortfarande områden vi behöver jobba på. Främst gäller det hur vi utvecklas i ensamhet. Jag skyr ensamheten och Freddi är destruktiv i sin. Båda behöver vi hitta en ensam väg i vårt förhållande där vi är starka och mår bra - men har egentid. För vi behöver alla äga och ha kontroll över vår ensamhet. Vi måste veta vilka personer vi är - utanför förhållandet. Jag tror på att jag kommer vara rätt för Freddi så länge jag fortsätter kämpa. Om han aldrig vill upphöra att kämpa för att vara din rätta då vet man att kärleken finns där. Då har livet och kampen ett syfte.