Igår var vi på minnesgudstjänst för Bror. Det var en mäktig känsla att se filmerna om Bror och vad han hade uträttat. Att han var en mycket speciell människa gick knappast någåon förbi, men hans värv - det är svårt att ta in att han gjorde så mycket! Han blev hedersmedborgare i Krakow för alla de hjälpsändningar han organiserade och var med i. Han slet för att hjälpa alla som hade det svårt. Jag fick hjälp av en latinamerikansk tjej att översätta mina adoptionspapper (som var mycket bristfälligt översatta från början) till svenska. Det var en känslomässig berg och dalbana under den här tiden. Och då fanns Bror där. Han berättade att han hade 22 barn!!! De flesta adopterade eller på andra sätt upptagna i hans familj. Och han sa att jag var det 23:e. Jag tog det inte på allvar då. Men i ljuset av vem Bror var, så tror jag att han menade vad han sa. Han fanns där för varje människa och brydde sig om. Så minnesstunden var vacker och mäktig. Jag pendlade mellan att vara stormande lycklig när jag fick höra Bror knarra på skånska igen - och så himla ledsen när jag varje gång insåg att han inte längre finns kvar.

Men att lämna efter sig ett sådant arv som Bror - det är stort. När man mötte honom kände man sig oövervinnerlig och ville hjälpa andra på samma sätt som honom.