Jag försov mig imorse. Jag skulle gått ut och fixat tvätten eftersom det var min grannes tur att tvätta. Igår gick tvättmaskinen (en av dem) sönder och vi ringde det nr som stod att man skulle ringa när man anmäler. Men kläderna var dyblöta efter att ha tvättats i fel maskin så de fick hänga över natten. Dumt. Och hon var superjättearg. Jag hatar det. Jag fick ta mycket skäll för att det hänt tidigare. Det negativa med att vara ett par tror jag - vi blir verkligen ETT och samma par. Jag kunde inte försvara mig. Men det här var mitt misstag. Jag bad om ursäkt och tog en massa skäll och kände mig mer och mer som en skamsen hund. Nr vi ringde var tydligen inte nog. Hon hade fått tag på vaktmästaren som kommit på att det var programfel. Han hade naturligtvis inte fått veta att vi anmält - antar att byråkrati går långsamt eller så var nr inte särskilt viktigt. Iallafall visade det sig att maskinen hade programfel. Helt sönder är den inte iallafall.

Men jag mår illa. Om jag hanterar kritik så här dåligt och känner mig så här hatad av såna orsaker? Hur fan ska jag hantera livet då? Jag kommer ta sobril nu. Annars kommer jag bara vilja skära mig och sen slutar det med skit. Jag vill inte. Jag vill vara normal. Jag vill kunna ta kritik och säga - ja det här gör jag inte om igen - men det är ju inget personligt. Hon är inte arg på mig. Hon vet inte vem jag är ens. Men någon är ARG på mig. Arg. Då kommer jag aldrig bli älskad igen. Jag vill inte.