Jag är så jävla rädd. För bröllopet, men inte bröllopet i sig, utan för att känna ångest den dagen. Jag menar, det är sällan som ångesten dyker upp av någon reel orsak. Men när den gör det är den obarmhärtig. Tecknen känner jag till. Stress, orimliga förväntningar och press att fungera som en normal människa! Om ångesten kommer så blir jag trött. Ofta så mycket att det känns orimligt att kunna avläsa. Och när jag  blir trött blir jag ledsen.

Om jag hade verkligt överdrivna förhoppningar om hur bröllopet ska se ut, så kunde jag jobba med mina förväntningar. Men jag har egentligen inga föreställningar - annat än att jag måste klara mig genom dagen utan att få panik. Jag är rädd för morgondagen - och ändå ska vi bara träffa Lill och Mille. Att träffa sextio personer, många som jag inte sett på många år - skrämmer mig så jag blir alldeles tom inombords. Jag önskar att Mana kunde vara där och hålla mig i handen. Men jag antar att hon finns på sms hela tiden. Den tanken lugnar mig lite.