Smuleliten

Simone de Beauvoir utgav 1949 det som kom att bli hennes magnum opus – feminismens bibel – ”Det andra könet”.
I den vill hon slå fast att könsrollerna är en konstruktion som mänskligheten påtvingat sig själv, och inget som naturen bestämt.
Ur alla tänkbara synvinklar - naturvetenskaplig, psykoanalytiskt, socialt, politiskt, litterärt osv. – visar Simone sin bild av hur människor redan i barndomen särbehandlas och präglas till att bli annorlunda från varandra.
Mannen blir den centrala ”förste” och kvinnan blir den sekundära ”andre”. Han uppfostras till stolt maskulinitet med fysiska aktiviteter och behovet att jaga och ta för sig. Hon å sin sida omgärdas med tabun, förbud, passiv väntan och instängdhet.
En återkommande tanke i boken är den om kvinnan som en autonom varelse. I Europa och Nordamerika 1949 hade kvinnan nyligen fått rösträtt och den ena efter den andra rättigheten lagstadgades till kvinnans fördel. Likväl var den allmänna bilden av kvinnan - som beroende av och underkastad mannen - fortfarande gällande.
Detta drev Simone till att skriva sitt verk med syfte att avliva varje myt och vrångföreställning att mannen och kvinnan skulle skilja sig värdemässigt – där mannen är den förste och kvinnan den andre, som bara kan definiera sin identitet i förhållande till mannen.

I en historisk genomgång försöker Simone inledningsvis förklara hur denna myt uppstod.
På den tid människan var ett nomadfolk var kvinnans naturliga uppgifter (att föda och amma barnet, och därefter ha huvudansvar för barnets uppfostran) värdemässigt likvärdigt med mannens naturliga uppgifter (att med sin starkare fysik jaga vildebråd och slåss mot fientliga inkräktare).
Men i det ögonblick människan slutade med detta leverne och började slå sig ner och äga försköts balansen. Kvinnans roll var fortfarande den samme, men mannen tog den nya rollen av att vara den som köpte eller erövrade – och därmed den som ägde. Detta innebar att kvinnan inte ägde, och stod i skuld till mannen. Hon fick betala med att föda hans barn och ge honom sex.
Här skapades den onaturliga obalansen som sedan dess existerat i olika grad i så gott som alla kulturer. Vissa har varit mer jämställda, ett ytterst fåtal har varit matriarkala och i allt för många fall har kvinnan betraktats som en ren ägodel - livegen och utlämnad till mannens godtyckliga vilja.

Genom alla tider har mannen sedan försökt hitta olika bevis – ofta genom att hävda Guds vilja – för att detta är naturens rätta varande. Men i själva verket är det så att mannen tagit sig denna rätt för att han kan det. Och numer är tillståndet så väl etablerat att få på allvar ifrågasätter det.
Simone citerar Standale för att belysa detta:

”En nyfiken Parisare, som förr om åren vandra i parkerna i Versailles, drog den slutsatsen av allt han såg att träden växte klippta.”

På Lettura har vi betygen 1 – 5 samt jordgubbe. Kravet för att en bok ska få jordgubbe är att den gjorde ett så djupt intryck på recensenten att den förändrade dennes sätt att tänka och se på saker.
”Det andra könet” är ingen perfekt bok, men den ändrade mitt sätt att tänka och se på saker. Framförallt kring vad som behövs för att vara en autonom/självständig person. Beroendeskap är så mycket mer avancerat och mångbottnat än jag tidigare trott. Exempelvis att även hänsynsfullt bemötande, vänliga handlingar och omtanke – under vissa omständigheter – kan vara kränkande, kontrollerande och respektlöst.
Ett ofta förekommande exempel i boken är den Viktorianska tidens syn på kvinnan. Hon är avgudad och dyrkad. Hon är en skir och ömtålig blomma, en blid varelse som män går genom eld och smärta för. Men detta var männens konstruktion av bilden av kvinnan. De kvinnor som inte levde upp till den bilden, eller valde att inte göra det, blev utfrysta och föraktade. Det var bara inom de ramar som männen bestämt som kvinnan hade sitt höga värde.
Dessa insikter – som boken gav mig – i kombination med att dessa ”nyheter” nådde mig först 60 år efter det att boken publicerats, visar vilken kraft den har och är värdig betyget jordgubbe.

Brister finns – men lyckas inte dra ner betyget från topp. Ett par brister har dessutom med åldern att göra. Simone skrev sitt verk då Freud fortfarande var psykologins gud, så vissa partier blir det i min smak psykoanalytiskt dravel. Men dessa partier är korta och inte betydelsebärande.
En annan brist visar samtidigt på bokens styrka – att kvinnans situation i 40 –talets Frankrike inte alls liknar kvinnans situation idag. Många orättvisor är borta och kvinnan är oerhört mycket mer självständig i förhållande till mannen än då. Detta gör att många av bokens exempel är föråldrade och jag saknar exempel utifrån dagens förutsättningar.
Styrkan jag pratar om är att det är just denna bok – feminismens bibel - som på många sätt lagt grunden för denna stora förändring blivit av. Därför är det också extra intressant att titta på de områden som inte förändrats. Exempelvis har kvinnor överlag fortfarande lägre löner än män – till och med i länder som hävdar att de är jämställda.
Detta får mig vidare att fundera på hur kvinnoförtrycket förändrats. För självklart finns det kvar trots alla förbättringar. Exempelvis var pornografi och extrembantning inte en del av kvinnobilden på Simones tid, medan det idag är farligt nära det accepterade.
Kvinnofötrycket har muterat och jag blir inspirerad att ta till mig Simones tankar så djupt att jag blir förmögen att se nya mönster i dagens samhälla och jobba emot dom.

Jag har läst den av Åsa Moberg och Adam Inczédy-Gombos oavkortade översättningen från 2002. Denna 880 sidor lång ljudbokstegelsten tog mig ungefär två månader att komma igenom, men då läste jag även fotnötterna längst bak i boken (i de flesta fall veckor efter jag läst det aktuella stycke där nothänvisningen fanns) – och även detta till trots var de flesta noter spännande och inspirerande att ta del av.
Boken lästes på ett utmärkt sätt in av Marianne Isaksson. Dock hade ljudtekniken ett par brister då man på vissa ställen kunde höra samma stycke upprepas ett par gånger varav en gång med Mariannes replik till ljudteknikern: ”Ska jag ta det en gång till eller var det bra så? … okej.”
Även om det är en lång bok – som kanske kan vara lite mastig för en ljudtekniker att plöja igenom för att dubbelkolla brister – så tycker jag det bör göras ändå. Om inte annat så för att slippa gliringar från ljudboksrecensenter.

//Freddi