Jag är inte paranoid. Men om jag vore det. Ja då skulle jag känna mig väldigt förföljd. En levande följetong så att säga. Eller något åt det hållet. En gång i tiden skrev jag sånt här i en privat dagbok. Det gör jag inte längre. För somliga som är riktigt fixerade letar upp mina pseudonymer på internet för att ta del av vad jag tycker om högst privata saker. Somliga. Eller så finns det andra sätt. Andra sätt att vägra släppa taget och försöka behålla greppet om någon som man haft stryptag på en gång i tiden. Men jag är inte paranoid.

Nu förtiden bubblar hatet sällan upp. Jag känner snarare en frusteration över att vuxna människor kan vara så barnsliga. Och jag blir fortfarande inte klok på sättet att se på mig som person. Jag är både
a) psykiskt sjuk och borde tas om hand
b) fullt ansvarig för mina handlingar och måste ta konsekvenserna av dem

Jag skulle vilja säga att jag definitivt är b). Men kombinationen av A&B är en söt liten paradox som har förföljt mig hela livet. Jag tas inte på allvar, men jag ska ta andra på allvar. Även om mina resonemang är klara, så ÄR jag inte klar som person - och alltså lyssnar man inte. Alltså tar man inte det jag säger på allvar.

Vad har jag lärt mig som är värt att lyssna på? När jag grävt ner mig i det förflutna och triumferande viftat med bevis på att jag INTE uppfattat saker fel - så har jag blivit trampad på. Jag har lärt mig det. Att även om jag trampas på - så är det jag grävt upp viktigt, om inte för andras skull, så för min egen. Dessa insikter är jag stolt över. Jag har lärt mig allt jag vill vara när jag själv blir förälder - och allt jag absolut inte vill bli. Det är värdefullt.

Idag är jag arg. Kanske är jag det orättfärdigt. Men inte orättfärdigt nog. För det finns alldeles för mycket skit som förklarar mitt nuvarande perspektiv. Jag är arg men jag har också ett rejält mått med sisu. Den jag är - har jag blivit trots er! Trots skit från mobbare, icke-stöd från familj (motarbetande ibland) och andra som fått mig att känna mig minimal. Trots er! Trots - så är jag den jag är. Och gissa vad?

Jag tycker att jag är bra.
SUCK MY DICK!