Senaste tiden har det hänt en massa grejer. Jag tänker inte gå in på det i detalj, men jag är besviken och trött. En del saker är av godo. Det är inte klokt hur mycket man påverkar de närmaste, även om man inte haft det som ändamål. Saker sker av sig själv. Det är så förbannat enkelt att gå och skapa sig en bild av någon och ta på sig en roll. Nyanserna finns inte där - allting är svart eller vitt. Till och med om man pratar om det så har samtalen tendens att förändras när man minns tillbaka på dem - få en annan form. Oavsett om man har läggning åt martyrhållet eller gillar att framhäva sin självständighet faller man lätt tillbaka på ett perspektiv som är färgat av ens alla upplevelser, ofta ett enkelspårigt perspektiv som framställer ens egna person i god dager. Jag är den som blir illa behandlad, eller som har otur hela tiden - och gör mitt bästa medan alla andra tycks vilja sabotera det hela. Och säkert är det så ibland.

Jag och Freddi gifter oss snart. Imorgon är det exakt en månad kvar. Det är läge att få kalla fötter. Men i vårt fall sällan kalla fötter rörande själva förhållandet som sådant. Vi är väldigt säkra på vår kärlek. Man överlever inte ett års tveksamheter, utan någon nyförälskelse (faktiskt!) och utan SEX - om man inte har något väldigt speciellt. Vi gjorde det och vi har något speciellt. Samtidigt lever vi i ett beroendeförhållande som inte är särskilt sunt. Jag har sedan jag var sexton år lidit av återkommande depressioner. Jag har egentligen aldrig haft ett riktigt jobb, utan bara studerat. Det var först förra året som jag kom fram till att jag ville bli diakon och jag har många års studier framför mig. Det är Freddi som jobbar och försörjer oss. Jag har varit sjukskriven i flera år och pengarna räcker liksom aldrig till. Enligt försäkringskassan ska man som par dela på partnerns pengar om den ena är sjukskriven. Man får försöka leva på de ynkliga slantar man har. Och det är väl okej - men i princip innebär det att Freddi stått för omkostnaderna sedan vecka ett i vårt förhållande. Och jag har alltid känt mig otillräcklig.

Det är inte första gången jag är i beroendeställning till någon. Varken ekonomiskt eller emotionellt. Jag växte upp med en väldigt kontrollerande mamma. Oturligt nog för oss båda försvann min hörsel - och hennes möjlighet att styra och kontrollera min värld blev markant. Om någon frågade mig något kunde mamma svara innan jag ens fått möjlighet att höra frågan. Jag övade upp min hörsel så pass bra att jag kunde höra vissa röster. Mammas var en av dem. Hon fick tolka till mig. För en tonåring är det en katastrof. Jag behövde mamma för att kunna existera. Hur litet inflytande jag haft på mitt liv och mina relationer blev tydligt först när jag fick tillbaka hörseln för ett par år sedan. Plötsligt kunde jag ta kontakt med folk - på vanligt sätt - själv. Jag tror en del av turbulansen mellan mig och mamma handlat om det här. Jag är övertygad om att hon ville väl - men jag vet också med mig själv att jag har ett stort behov av att kontrollera - och om JAG låter det blomma ut, så blir jag nästan värre än vad hon var. Man kan väl på sätt och vis säga att omständigheterna tog fram det värsta i både mig och henne.

Att vara beroende av någon innebär tacksamhet. Men det finns så otroligt olika sätt att tolka och visa tacksamhet. Somliga människor som t. ex Freddi blir helt nippriga av att stå i skuld till någon. När vi får låna Milles bil (min bästa vän) vill Freddi jämna ut det hela genom att "betala tillbaka". Mille rycker på axlarna. Jag älskar det. Man ger vad man kan ge och är tacksam för det man kan få. Det är en sundare uppfattning av gengäld än den stora Skulden. För somliga skulder kan man aldrig betala tillbaka. Det är svårt att mäta vad som är värdefullt i ett förhållande. I mitt och Freddis står jag för terapisessionerna. I bokstavlig mening. Enligt Freddis bästa kompis "fontanellknullar" jag Freddi. Jag är superduktig på att analysera känslor och bringa dem i ordning. Det är jag som drar ut kognitiva riktlinjer och skapar emotionell balans mellan oss. Freddi har inte alls den förmågan. Å andra sidan är det alltså Freddi som drar in pengarna. Och det är Freddi som stått i köket. Framför allt under de perioder när vi levt med en tredje partner i förhållandet - Monsiour depression. Somliga "vänner" har droppat kommentarer om hur tacksam jag borde vara som har en partner som Freddi. Inte en jävel har sagt samma sak till honom. För det som syns är det som finns. Och vi har smält in i våra roller så galant som aldrig det. Jag är den besvärliga medan Freddi är den präktiga. Ungefär så. Och det har fungerat, skakigt ibland, men oftast hjälpligt.

Men att ständigt ha en tacksamhetsskuld förstör självförtroendet. Du kan helt enkelt inte vara stolt när någon annan ser till att du kan leva. Och då och då väller trotset fram i mig. Jag är visst tacksam - men jag vill inte tro att jag är sämre än Freddi. Jag vill tro att det jag gör i förhållandet är lika mycket värt som det han gör. Och den dag när han faller - så vill jag att han tror att jag finns där och tar emot. För det är min avsikt. Men beroendet får mig att känna mig så svag och liten. Ibland vet jag inte hur jag ska kunna stå upprätt i vårt förhållande utan att tulla på min tro på mig själv.

Vi pratar om det här. Vi söker hjälp. Ibland förtvivlar vi och ibland hoppas vi. Mest det senare förstås - annars skulle vi inte stå inför Ellinor och Gud om en snar månad och lova varandra evig trohet. Vi tror. Men jag föreställer mig att andra, kanske till och med Du har känt liknande känslor i vänskaps och kärleksrelationer och att det jag berättar betyder något för dig. Att skriva om det löser upp en massa hårda knutar i mig - som inte kan lösas upp på annat sätt. Så jag berättar här i min blogg. Och ibland skriver jag såna där inlägg som det häromdagen. Anonyma stridsrop för att bli av med aggressionen. Andra gången skriver jag så här.

Jag känner att jag är en annan sedan jag fick hörseln tillbaka. De flesta vänner från tiden innan har jag ett tveksamt förhållande till idag. Jag är inte beredd att huka under någons dömande ögon. Jag har kämpat hela mitt liv, först med hörselskadan och mina försök att vara normal - i vanlig klass. Sedan i mina försök att bli den ideala hörselskadade frontfiguren (vilket jag delvis lyckades med, men helt förlorade tron på, när jag förlorade hörseln helt) och sedan med min döva identitet. Jag har aldrig känt mig hemma någonstans. Men jag har heller aldrig försökt dölja den jag är. Jag har alltid visat upp hörapparater, min taskiga självkänsla - och mitt dåliga teckenspråk, helt enkelt, för att allt är en del av den jag är. Jag har inte haft förmånen att Kunna gömma min hörselskada - eftersom den varit för grav. Jag har hela tiden tvingats ut i strid med omvärlden och jag är stolt över vad jag gjort. Idag har jag mindre förståelse för skitproblem än jag hade förr i tiden. Det går helt enkelt inte att uppbåda hur mycket empati som helst. Om jag ömkar någon som kunde hanterat situationen annorlunda - men som klagar iallafall - så förnekar jag mig. Jag är inte beredd att göra det längre. Och så kommer jag på kollisionskurs med gamla kamrater och min familj.

Min pappa sa vid ett tillfälle att det var "för mycket smärta" jag kom dragandes med. Jag blev förstummad. Hur kan någon annan säga till mig vad som är för mycket smärta? Sånt vet väl bara jag? Men precis när jag skriver detta inser jag att jag precis presenterat en skön paradox. Jag vill berätta för andra hur de ska hantera sina känslor - samtidigt som jag inte tål att någon berättar för mig vad jag ska känna. Hyckleri du min skapare. Det är det faktiskt. Men samtidigt också en del av min verklighet. Jag har fått kämpa, och jag har liten förståelse för dom som inte vill kämpa. Jag har blivit behandlad på ett väldigt orättvist sätt - och jag vill bli tagen på allvar. För att jag har kämpat för det. För att jag har offrat mycket för att komma dithän. Och jag tror det är det det hela handlar om. Offer, tacksamhet och skuld!

Vi offrar ständigt saker för att uppnå mål. När någon säger att vi kunde kommit till målet på annat sätt - känner vi oss orättvist behandlade. Skulle vårt offer varit i onödan? Freddi jobbar hårt för att försörja oss. Jag jobbar hårt för att få oss att fungera. Vi jobbar hårt tillsammans. Båda vill ha cred för det vi gör. Men det blir sällan någon balans. Vänskapsrelationer - egentligen alla relationer handlar om balans. Så fort balansen försvinner så försvinner någon av personerna i förhållandet. Sen barkar det bortåt helvite så snabbt att du inte kan ana. För man måste känna att man får något för det man ger. Man måste orka se det man får - för att kunna ge ännu mer. Just nu är jag arg för att en vän inte vill se vad jag har att erbjuda. Jag känner att jag måste krusa och smickra. Och ändå får jag skit tillbaka. Jag fanns där när min vän mådde dåligt - men vännen blundade. Det var förödande för min självkänsla att höra att jag var en dålig vän - trots att jag gjorde allt jag kunde. Idag känner jag att vi nått en gräns. Vi står mot varandra och säger att vi vet att det inte kommer fungera - men Du ska säga det först.

Jag har alltid varit den som säger sånt först. Faktum är att jag fångar upp signalerna hos den andre så snabbt att det varit jag som fått göra slut med mig själv - ett antal gånger. Två bästa väninnor och familjemedlemmar. Jag har varit den som tagit det slutgiltiga steget och skurit av banden. För att jag är den som vågar. Men så har jag också fått vara den skyldige. Jag tar som sagt inte martyrrollen. Det ligger inte i min natur. Men nu har jag försökt övertyga. Frågat om vi ska vara vänner, frågat om vi inte kan försöka det här - och det här och det här....men hela tiden mötts av missbelåtenhet. Jag har anklagats falskt för saker jag inte gjort. Jag har inte fått en ursäkt när det uppdagats och jag har fått avslag när jag försökt närma mig på nytt.

Jag är här på nytt. I samma situation som med mamma och H & P. Men jag är trött på att bära hundhuvudet. Vi kan ordna upp allting om jag inte är den enda som måste bjuda till. Men ska jag vara ensam så skiter det sig. Så är det bara. Och sen upprepas mönstret på nytt och på nytt. Jag blir tröttare och tröttare. Missmodig! Kommer vi ingenstans, ska vi stå här och bita varandra i svansen tills vi upphör att existera? Vad är det för jävla valser vi ska dansa människa? Jag har ont i fötterna och vill dunka huvudet i något hårt. Jag vill upphöra upprepa allting på nytt och på nytt.

Och sen ljusningen. Min älskling kommer hem efter att ha pratat med någon som inte är jag. Någon som säger samma saker - men på ett nytt sätt. Och plötsligt är våren kommen. Plötsligt finns vi på nytt och kan börja om. Tänk, jag önskar livet alltid var så.