Jag får nog säga att jag är lite rädd. Eller nervös.
Efter 36 år - eller 4 år (när man nu väljer att räkna min födelse) - har jag äntligen kommit till den punkt att jag söker hjälp. Jag ska söka hjälp i att söka hjälp.
I morgon bitti ska jag gå till M utanför Malmö. Hon är rekommenderad. Men jag är nervös ändå.
Jag är rädd att hon ska gå på linjen att "om allt är jobbigt och håller på att haverera är det viktigaste att du tänker på dig själv och drar dig tillbaks". Och att hon ska - precis som så många andra gjort och gör - isolera mina problem runt Elin och sluta sig till att där i ligger problemet. Om jag bara berätta för Elin att hon ska sluta vara deprimerad och bli en glad och lycklig människa - ja då kommer jag också att bli det. Och om jag inte snart blir lycklig, då är det hennes fel.

Kanske inte så rakt på sak - men detta är oftast summan av Attityden.
Varför har jag inte sökt hjälp tidigare under de senaste fyra åren, trots att jag behövt?
För att när jag i början vände mig till familj och vänner så var det Attityden som mötte mig.
Attityden: "Ja, men det är väl klart att du mår dåligt - titta på vem du är ihop med". Skulden var Elins och sedan vände de sig emot henne - med skiftande utgång.
(Jag ska inte generalisera rakt av. Vissa delar av familjen och vissa vänner kunde se vad jag ser, förstå vad jag förstår och vara öppna på mitt sätt - men många fick jag på smärtsamma sätt omvärdera som människor.)
Detta i kombination med stiftad bekantskap med olika psykologer, psykiatriker, läkare, präster, gynekologer mm. - som alla visat Attityden. Det känns troligare att personer som ska hjälpa besitter Attityden än tvärtom. Och de som besitter Attityden är de som inte förstår ångest. Och inte förstår vad kampen med ångest innebär OCH inte över huvud taget tror på den.

Jag förstår inte heller ångesten. Den stora, totala, outhärdliga ångesten. Jag har aldrig känt den. Jag har sluppit. Jag förstår den inte. Jag är rädd för den. Jag vet inte hur jag ska hantera den när jag möter den.
Men om jag inte försöker - om jag inte hela tiden, ständigt försöker - då sviker jag den jag älskar.

Hur är det över huvud taget möjligt att förstå? Går det? Det är så lätt att som utomstående falla för frestelsen att kategorisera, bagatellisera eller förminska. För att göra det förståeligt och hanterbart:
"Det är inte möjligt att känna sådan smärta, hon hittar säkert på.", "Senast jag såg någon som betedde sig på det där viset var det någon som hittade på - hon hittar också på.", "Vad gör människan? Nä, det där är bara konstigt. Hon är konstig." , "Hon överdriver.", "Hon vill bara ha uppmärksamhet.", "Någonstans tycker hon om det."

Det är nog vanliga mänskliga funktioner för att hantera det som ligger utanför ens känslomässiga erfarfenheter. Hur hanterar man lidandet i koncentrationslägerna? Hur hanterar man vetskapen om att barn svälter, misshandlas och våldtas i världen? Hur hanterar man sjuka och gamla som har obeskrivligt ont?
I allmänhet gör man inte det. Åtminstone inte i grad i realtion till lidandet. Få har sådan empati. Jesus typ - men inte många fler.

Jag förstår inte ångesten. Men jag kan se vad den gör med flickan jag älskar. Hennes rediga tankar förvandlas till panisk rädsla. Hennes glada ögon blir uppspärrade och flackar oroligt. Hennes kropp spänns och hon vänds inåt (eller utåt eller ut och in).
Och i mellan ångesten finns rädslan för att ångesten ska komma. Och allt blir en kamp för att hantera.
Jag blir en mer eller mindre maktlös åskådare som försöker hjälpa. Och sällan i den utsträckning jag skulle  vilja.
Att försöka hjälpa känns som att fråga någon som precis fått benet avhugget: "Ska jag blåsa?"
Även om jag vet att det jag gör är att lägga tryckförband. Det gör fortfarande jävligt ont och kampen för att inte skrika rakt ut av smärta är allomfattande. Men utan tryckförbandet skulle den skadade snabbt dö.

Vad jag känner och vad jag vet är dock två olika saker. Jag vet att jag hjälper mycket. Men det känns inte så. Det känns som att slita som en galning till ingen nytta. Och jag känner mig trött och utmattad och frustrerad och jag missar att se hennes kamp. Jag missar att orsaken till att jag inte ser den är för att hon besparar mig den - för att hon vet att jag sliter som en galning för henne.
Min uppgift blir att visa henne hur mycket jag gör för henne. Hennes uppgift blir att hålla tillbaks allt det hon inte vill att jag ska utsättas för.
Mitt är aktivt och positivt och syns. Hennes är passivt, negativt och osynligt.
Och jag väljer att inte se - och en obalans skapas inom mig, och jag låter henne sota för det.

Jag vill lära mig att förstå att det jag gör, det gör jag bra.
Jag vill lära mig att se det som inte syns - men likväl är stort.
Jag vill lära mig att låta sig bli hjälpt hjälper andra att växa.
Jag vill lära mig att jag inte kan bli perfekt - men att vara operfekt är bättre än att försöka vara perfekt.
Jag vill lära mig att ständigt ifrågasätta mina tankar, mina motiv och mina känslor - för att hitta dess grund och sanningen i dem.

Jag vill ha hjälp med detta och är rädd att jag inte kan få det.

Men som en mycket vis kvinna sa till mig när jag låg bredvid henne igår: "Att söka hjälp är en del av att bli hjälpt."

Jag kommer att leta efter många personer som kan hjälpa mig. Många kommer inte att förstå mig och många kommer inte att kunna hjälpa mig. Men från varje person kan jag vinna något bra och på slutet är det jag själv som knyter ihop allting.