Det är en månad kvar. 31 dagar. Lika långt som en tredjedels sommarlov (om man har glugg) eller den tid det tar att få en telefontid hos en bra psykolog (nä jag bara skojade, det tar väldigt mycket längre tid än så) eller som från januari till februari, mars till april. Det är så kort tid att man knappt hinner blinka förrän tiden gått. Och det är rätt läskigt egentligen. Iallafall om man tänker efter. Så mycket att ordna och så litet tid. Så många släktingar att bråka med och bara 31 dagar kvar. Näe jag skojade igen. Jag har bråkat klart med mina släktingar - men man kan väl få vara lite optimisk?

Ibland tror jag vi förväxlar bröllopet med vigseln. Festen och cermonin. För det är festen som alla bröllopstidningar jiddrar om. Det är klänningarna, make-upen och alla tusen etikettsregler som man ska komma ihåg. Sen är det dom praktiska problemen som bröllopstidningarna aldrig skriver om. Som att man ska utkämpa helvetes alla krig mot mammor och mostrar och monster och papperstigrar. Sen ska man hinna oroa sig över duvor som skiter på min perfekt strukna klänning, om regnoväder och tunna kläder.

Och då är det lätt att glömma bort att man faktiskt ska stå inför Gud och lova evig trohet till varandra. Du och jag för evigt - och inget rosenrött ludd, utan stenhårt allvar. När du blir sjuk ska jag ta hand om dig. Och när du gråter ska jag torka dina tårar, också om det var jag som orsakade dom.  Du och jag! Klänningen spelar ingen roll och om prästen får punktering får vi vänta (faktiskt) och jag ska ha vattenfast makeup så att jag inte får gråtregniga kinder. För även om det regnar gör det detsamma. Allt det vet jag.....

men Gud gör så det inte regnar