Smuleliten

Halvfart. Jag sover hela tiden. Ledsen resten av tiden. Läser, tittar på tv, tränar - men inget med entusiasm. Framtiden skrämmer. Bröllopet som fest - tänk om vi inte hinner fixa allting? Tänk om det blir rörigt den dagen. Tänk om jag får ångest? Tänk om jag måste stå framför Ellinor med sobril i magen. Tänk om tänk om tänk om. Men mest av allt - tänk om efter! Efter måste jag börja ett nytt liv. Eller fortsätta ett gammalt kasserat som inte leder till något alls. Så känns det. År efter år plugga. Jag kan inte ens föreställa mig själv jobba. Inte föreställa mig själv skaffa körkort. Barn ska vi inte ens prata om. Sisyfos det är jag. Så känns det. Totalt hopplöst. Det enda som tröstar är att jag kommer gifta mig med min rätta. Jag hyser ingen som helst oro inför DET. Men att livet faktiskt ska gå vidare sen. Jo jag vet att livet skulle gått vidare oavsett vad. Men det känns som en stor brytningspunkt. Någon dag kommer jag vara klar med studierna. Någon dag måste jag leva på riktigt som andra. Hämta barn på dagis. Lämna barn i skolan. Åka på arbetsbesök till folk i Skåne. Vara diakon. Jag är så himla rädd. Jag minns inte hur det var att vara vanlig och inte ha ångest. Jag minns inte hur det kändes att vara stolt över sig själv och vara behövt. Jag minns bara.

Sjukskrivning, beroende, kamp, ledsenhet, regredering till ett barn på fem år, eller åtta år eller möjligtvis nio. Men absolut inte absolut inte tjugoåtta. Eller snart 29 år. Trettioårs kris? Egentligen inte. Det är snarare rädslan över att jag inte minns hur det var att ha ett normalt liv. Hur det var att kunna träffa människor utan att behöva förbereda mig mentalt i flera dagar först. Å jag är rädd. Gud finns. Men kommer han hjälpa mig. Jag tror inte på att Gud ordnar upp saker åt en. Isåfall hade han ordnat upp saker åt mig tidigare. Så jag måste verkligen göra det själv. Inga skyddsnät. Inga förhoppningar om att någon står bakom om jag faller. Yrkesliv är inte detsamma som privatliv. Freddi kan inte stå överallt när jag faller. Han är bara en människa. Och falla kommer jag. Snälla låt det inte bli för hårt.