Jag är fucked up. Mellan dimmorna av ångest försöker jag komma ikapp mig själv. Men sen är jag där igen. Det har inte varit så här jävligt på länge. Egentligen har jag svajat i flera månaders tid. Men den senaste månaden har varit värst. På tisdag ska jag till doktorn. Det behövs. Jag hoppas jag får hjälp för jag orkar inte ångesten i längden. Jag vet allting jag borde göra och inte klarar av. Jag vet att jag står mitt i livet och att jag är för nära avgrunden för att våga vackla och hoppas att någon fångar upp mig. För jag har varit här förut. Och jag orkar inte. Jag sitter och väntar på F nu. Men det enda jag har i huvudet är att hitta rakblad och skära mig. Kanske ångesten försvinner då? Jag är så trött på mig själv och på att aldrig kunna leva ett normalt liv mer än någon månad i taget. Framtiden känns mörk så in i helvete. Och råttan i mitt bröst biter mig varje gång jag försöker hitta en väg ut. Den biter och river och sliter.