25 mars - Från ett annat håll kom han in
Kategori: Secondhandbarn
Från detta hållet tittar jag.Jag är inte Elinleticia. Jag är jag. Freddi.
Elinleticia ville jag skulle skriva blogginlägg här. Dels för att hon inte orkar just nu - och dels för att hon kände att hon bara maler om och om igen om sin smärta. Så mycket att det börjar tappa sin betydelse. "Kanske slutar folk läsa", befarade hon.
Så jag ska skriva. Jag ska skriva hur jag upplever det. Hur ser kampen ut för mig.
Det var det hon ville och så ska jag göra.
I kväll kom jag hem kvart i elva. Då hade jag redan gråtit tre gånger. Tre gånger på jobbet. Där har jag varit i åtta timmar utan att kunna nå Elinleticia på något tillfredställande sätt.
Tre gånger gick jag undan på jobbet - till något mörkt rum - för att gråta en snabb skvätt. Så där så man bara tillåter sig att släppa allt i några sekunder innan man åter tar tag i sig själv, biter ihop och återgår.
Jag antar att den bild de flesta har av ångest, är det jag hade idag. Man kan bita ihop. Man bryter ihop, biter ihop och återgår. Visst - det går fint. Det är inte roligt, det är inte lätt - men det går.
När jag kommer hem klockan kvart i elva möts jag upp av en pianosträng. Spänd. På gränsen till vad som helst. På gränsen till total kolaps. På gränsen till döden. Vad vet jag. Hon är likblek i ansiktet och försöker sig på ett leende som självdör och faller av innan det ens lyckats formas i sin båge.
"Jobbigt", mumlar hon.
"Jag vet", viskar jag tillbaks och smeker hennes hår. Vi kramas snabbt innan jag ens fått av mig jacka eller min tunga ryggsäck. Alldeles kort. Som för att bekräfta att vi är här båda två och att vi fortsätter kämpa. Men inte för länge. För kramar hjälper inte. För långa kramar är desperation. Långa kramar är tappad kontroll och tappad kontroll är vattenrutchbana rakt ner i helvetet.
Detta är kamp. Och här markerar vi bara kramar.
Jag tar av mig och vi går in i sovrummet. Hon kryper ner i sängen. Jag sätter mig bredvid. Det är så här vi brukar spendera timmar. Med att prata. Prata om livet. Hantera livet. Bearbeta.
Tårarna kommer på henne hela tiden. Snabba små jävlar som slinker ut och tar sig ner till en mun som försöker le. Så desperat. Men så nödvändigt. Varje litet leende. Varje litet skratt vi lyckas lura oss till - är kraft.
Hennes ögon flackar ibland. Sökande efter något. Något fast. Stabilt. Något att hålla sig i. Inte jag. Det vet vi sedan länge att jag inte är nog. Vi vet båda att jag inte kan stoppa ångesten. Jag kan lindra. Men det gör jag genom att vara här. Hon söker efter något mer. Eller ingenting - för det verkar inte finnas något.
Inuti henne finns en sinnessjuk råtta som löper amok. Gnager, äter och biter. Elinleticia ler.
"Mår inte bra", viskar hon."Jag vet", säger jag tamt. För vad fan ska jag säga? Inga nya lösningar finns och resten är skitsnack. Jag har redan försökt lova för mycket. Jag har redan gått för långt i mitt optimistiska dravel om hur allting kommer att bli bättre bara...
Vi har en plan men vet ej fan om den kommer att leda till något. Nya p-piller. Ska boka tider hos en hög olika psykiatriker - tills vi hittar någon som pratar vårt språk och ser vår kamp. Men varför skulle denna plan innehålla lösningen frågar vi oss skeptiskt. (Eller Elinleticia frågar sig detta skeptiskt medans jag nickar som en idiot och levererar plattitydfraser.)
Jag ser hur hon kämpar. Hur hon är nära att tappa greppet. Hur hon andas mellan sammanbitna tänder. Som en bergsbestigare som halkat med fötterna och bara håller sig fast i fingertopparna. Hon måste hålla kvar - annars faller hon mot döden.
Jag frågade: "Vad händer om du släpper taget?". Och i samma ögonblick jag frågat ångrade jag mig, för henne blick blev än mer desperat och hon regregerade till fem år.
"Det kan jag inte. Det går inte. Då skär jag. Vill inte. Då kommer jag inte att kunna sluta skära." Tårarna började välla ohindrat. "Jag vill inte Freddi. Om jag släpper taget vet jag inte om jag kan stoppa mig. Jag måste hålla tillbaks.
Jag vill ha ett riktigt liv. Jag får inte släppa.""Du ska inte släppa. Vi kämpar tillsammans."
Sedan var hon 28 år (2228 år) igen och nickade sammanbitet. Ja vi ska kämpa.
Sedan bad hon om ursäkt.
"Förlåt för den smärta du behöver gå igenom när jag är så här."
"Det är lungt", sa jag. För det ta är vi. Det är vår kamp.
Och hon sa: "Jag vet... men förlåt."
"Okej. Det är okej."
Det gör mig arg. Arg. För när vi kommer till en läkare och gynekolog och säger "Det är ångest." Så kommer genast minen som betyder: "Ja, ja. Ångest är lätt att säga. Det är många som har ångest. Jobbigt att ta sig ur sängen ibland. Jobbigt att vara lite hängig. Du kanske skulle försöka rycka upp dig lite. Alla har en depp ibland. Det är bara att bita ihop så blir det bättre sen. Le mot världen så ler världen mot dig."
HÅLL KÄFTEN!
Eller människor (vänner/bekanta/folk man stöter på) som helt enkelt inte förstår. Inte förstår en ångest som är så stark att jag - som bara står bredvid - av det får en ångest i styrkan som de kan förstå. Men Elinleticias ångest - den kan inte ens jag förstå. Som står bredvid och ser den. Som gråter när jag ser den.
Men de tolkar - utifrån sina egna erfarenheter - och de tror att det kan gå att hantera. De tror att för att må på detta sätt måste man själv tillåta det. Så starka blir inte känslor om man inte själv låter dom härja fritt.
Men jag ser hennes sammanbitna tänder. Hennes blick som flackar. Och jag tänker mig personen som hänger i sina fingrar från en klippkant - men nu är det någon som fimpar en cigarett på fingrarna. Ett finger i sänder.
Men Elinleticia håller greppet. Hon håller tillbaks. Hon släpper inte ut.
För ingen av oss vill att det sker. Denna smärta - om den får härja fritt - den dödar.
Och det vill vi ju inte.
För det hade varit bra synd ju.
Freddi,
åskådare.
Bloggadress: http://prellan.blogspot.com