Hjärtat pickade hårt. Träffa läkare/gynekolog för att förändra kroppens okontrollerade vansinne har väntats på en månad. Massa förhoppningar rymdes i min lilla kropp när jag hälsade på tant Kvack. Massor av förhoppningar krossades när tant Kvack öppnade munnen. Hon varken bekräftade att mina problem kan bero på att p-pillerna löper amok med min kropp, eller att det finns något alls att göra för att fixa det. Vad hon gjorde var att rätta mig när jag sa att min menscykel är helt förändrad *aaaaha...nänä, nu ska vi göra begreppen lite tydliga - du har ingen menscykel för du har p-piller, en menscykel är...blablablabla*...jag försöker avbryta - okej, men p-pillerscykeln som sådan har förändrats *en menscykel ser ut så här - kastar fram ett papper som visar en prickig vagina och börjar med en teknisk förklaring om hur mens är - tillskillnad från den "icke-mens" som jag pratar om. Jag försöker återigen tala om de förändringar som skett i mig under det senaste året.

- 10 kg:s kroppsviktsökning (minst en femtedel av vad jag väger - så det är rätt mycket), detta trots att jag motionerar mycket regelbundet och inga förändringar har skett (tant Kvack tittar förberående på mig - exakt hur lång är du egentligen? Jag svarar 150  cm. Exakt hur mycket väger du? Jag svarar 53 kg men säger att det inte är exakta vikten det kommer an på utan förändringen - förändringen är stor och visar att något har hänt hormoniellt. Exakt hur mycket vill du väga säger tant kvack? Jag tvekar för jag tycker inte det alls har med saken att göra men säger att jag vill gå ner något kilo. Hon snörper ihop munnen.
- Jag har fått finnar för första gången i mitt liv. Jag har aldrig haft några problem med finnar men nu ploppar dom upp - det är något nytt. Tant Kvack fnyser.
- Ja och sen har jag tio års erfarenhet av hur jag fungerar och vad min depression innebär. Jag vet när något är fysiskt och när något är psykiskt. Tant Kvack avbryter mig här för att hålla en föreläsning om hur fel jag har, att kropp och själ minsann inte kan skiljas åt. Det är inte min poäng säger jag. Jojo...men det är viktigt att man förstår det. Kropp och själ hänger ihop så det kan man inte veta om man känner sig kroppsligt eller fysiskt dåligt. Jag protesterar. Hon fortsätter.

Jag börjar gråta. Jag mår så dåligt säger jag. Det är så himla jobbigt just nu. Vi har tittat på menscykeln *harkelharkel - det finns ingen menscykel när man tar p-piller* ...jaja...vi har tittat på "menscykeln" jag gör tydliga kaninöron för att verkligen betona att jag hänger med. Och den har FÖRÄNDRATS. Jag mår så dåligt just nu, jag känner mig själv och det blir sämre hela tiden. Därför var detta akut. Det är akut jag vet inte vad jag ska göra. Jag skär mig, och jag tar tabletter, men jag måste få hjälp. Det är så illa att jag funderat på att lägga in mig *den värsta lösningen för mig - men vill betona hur illa det är eftersom tant kvack fortfarande sitter och tittar på mig och Freddi med ögon som strålar av hur lite hon tror på mig*.  

Tant kvack  svarar omedelbart att hon tycker tvångsinläggning låter som en bra idé, varefter jag brister ut i explosionsartad gråt. Jag frågar om hon vet vad det innebär att bli inlagd, att man bara blir i pumpad mediciner och att man mycket väl kan ta livet av sig där om man så vill det. Ja säger Kvack - tyvärr vet hon det, men det är hennes plikt att. Jag avbryter....men du vet och ändå tycker....hon avbryter mig...plikt som sagt, det är viktigt att man går lagligt till och det är så det är. Det låter hårt men....ja, säger jag det låter hårt. Vet du vad det innebär - tror du att jag kan få hjälp av att bli inlagd? Handlar inte om det. Nej det handlar om att hon har en plikt och att visst finns det folk som åker in på avdelning med bra läkare och bra avdelning och då kan det ju bli  *slår ut med armarna i en väldigt ankig rörelse*...tystnar. Jag snörvlar - mmmm så finns det dom som hamnar på en,  och avbryts igen. Jaja, men nu måste jag säga att , hon svamlar (Freddi kan intyga svamlet - som jag hade full förståelse för eftersom jag trodde att hon stammade och hade fullt sjå att försöka avläsa henne - vilket hon - fick jag veta efteråt...inte alls gjorde. Hon stammade inte, utan det jag upplevde vara stammande var svammel, oavslutade meningar och hummanden - tjohej). Jag säger *avbryter henne*....det känns så tröstlöst - hon glor på mig. Jaaaa? väldigt frågande. Tröstlöst säger jag igen. Hon glor på mig fortfarande ...jaaaaaaaaa? tröstlöst vad....?...

Jag och Freddi bara tittar på henne. Freddi säger - det känns tröstlöst, förstår du inte? Tant kvack skjuter ut oss från mottagningen för att ta prover och ser konfunderad ut. Hur länge kan det ta innan proverna är klara (som ska visa min hormonhalt) frågar jag. Å...det vet jag inte. Jamen något måste du kunna säga. Det är akut!!! Rör det sig om månader? Om veckor? Om dagar?.....ja...vill inte säga något egentligen...egentligen så är det oväsentligt.

*TYSTNAD*
veckor kanske? Ny gråtkaskad. Hon singlar över en pappersduk och vänder sig bort från mig. Veckor? Fan jag orkar inte. Nä säger tant kvack - just därför är det nog så att tvångsinläggning är det enda jag kan rekommendera. Men - vänder sig till Freddi - nu ligger det här på dina axlar. Sen säger hon adjö och går ut. Och en snäll sjuksköterska tar blodprov och klappar om mig. Vänlighet, ömhet, tröst. Världen Kvack, Världen utanför Kvack.
Vi åker till hjärnhälsan. Får en uppläxning att jag inte kan komma närsomhelst och tro att jag kan få tid. Men hon ser hur dåligt jag mår. Sitt och vänta. Jag sitter och väntar. Fem minuter senare har de ändå fixat en psykologtid. Jag misstänker att hon struntade i lunchen för min skull, välsignade människa.

Vi diskuterar, jag får bekräftelse att jag finns och att jag inte hittar på. Men lösning på problemet kan vi inte nå. Det behövs läkarhjälp. Gynekologhjälp eftersom det är dom som kan hormon och skit. Nästa läkartid är den 23 april. Lever jag då? Vi hankar oss fram timme för timme. Axel kommer hit. Barnvakt till galenskapen som vill bli diakon. Lustigt egentligen. Men han har varit där själv. Han vet ångest. Jag har sovit bort den värsta men råttan börjar vakna igen. Hon vill ha mat. Jag vill att Mila ska ställa sig på mitt bröst och slita upp bröstkorgen och befria mig från krafsandet. Sen vill jag att hon ska slicka igen hålet och göra mig till frid igen. Jag är rädd.

Kvack Tanten sitter på Eslövs carema. Jag tänker inte hänga ut henne med namn. Men bemötandet är ett av de sämsta jag fått av en läkare. Det kan ju vara värt att veta om du mår kasst och vill möta någon med empati som en annan komponent i kompetensen.