För ett år sedan kritiserades jag av en vän som jag höll mycket av. Det var mitt språk som var vulgärt, det var min vilja att blotta mitt privatliv som störde och annat också. Det ledde till en brytning. Det gjorde mig oerhört ledsen. Sen dess har vi trevat oss tillbaka till varandra. Och nu har exakt samma sak skett igen. Jag har taggarna utåt för jag orkar inte bli känslomässigt berörd och ta till mig kritiken som jag tycker är orättvis. Kritiken handlar om mitt sätt att skriva. Det är inte kultiverat nog. Ifrågasättandet får mig av naturliga skäl att ifrågasätta hela min person. Hur ska jag vara för att passa in? För att bli omtyckt?

Svaret är teoretiskt enkelt men svårare att acceptera praktiskt. Jag måste vara jag. Jag måste vara den jag är och tycker om, även om jag blir ensam om att tycka om mig själv. Jag är inte särskilt kultiverad. Jag ser mig själv som intellektuell för att jag ständigt läser. Jag är en människa som alltid utvecklas och är på väg mot något nytt. Men vissa saker är bestående i mig. Det är dom där sakerna som fick min mamma att varna mig innan middagar "säg nu inget dumt" och mina bekanta att höja på ögonbrynen över att jag lyckades få in både Hitler, vithajar och förintelsen i en och samma konversation. Jag känner mig ofta bindgalen. Jag vet att jag inte är som andra. Och i viss mån har jag accepterat det.

Min humor har inte förändrats mycket sedan jag var fem år. Då satt jag framför mormor & morfars tv och skrattade så jag ramlade av soffan när Benny Hill sändes på tv. Jag skrattar fortfarande åt Benny Hill. Jag gillar absurda komedier och gapflabbar åt "Helt hysteriskt", "Scrubs", Eddie Izzard, Terry Pratchett och "Dude where is my car". Det finns inget jag älskar så mycket som att skratta. När jag vill inviga någon i min speciella värld lånar jag ut en Pratchett och sätter på Izzard. Lycklig är den som lycklig gör. Jag älskar författare som blandar det absurda med det vardagliga. Författare som skiter ut roliga ord som Robban Broberg eller Sture Dahlström. Jag älskar i stort sett komik, det drastiska och jag är en sann anal-fabet. I den meningen har T rätt. Men min humor och mitt språk säger egentligen inget om mina värderingar.

Jag har ett starkt rättspatos. Jag vet vad som är rätt och fel, men jag tror mig själv inte alltid veta vägen dit. Vad som är rätt för dig, kan vara fel för någon annan. Jag tror att alla har sin väg att gå för att nå fulländning. I den mening tror jag på att Gud är meningsfullheten - att nå fram. Men vägen dit är din egen och ingen kan egentligen säga om den är bra eller dålig. Så länge du inte skadar någon annan. Och däri ligger ett av de starkaste argumenten till varför jag har rätt att tro på mig själv och vara stolt över det jag skriver.

Bloggen är ocensuerad. Till mamma och pappas stora förtvivlan och andras irritation. Det betyder att man inte behöver läsa den om man inte önskar. I viss omsträckning förlorar jag läsare på detta. En läsare som faller för min modemani kommer hit någon dag senare och får läsa om självskadebeteende. En historiker som vill läsa om förintelsen hittar ivriga rekommendationer för någon konstnär som tillverkar antika datorer. På min blogg finns den samlade JAG. Inget är censuerat eller tillrättalagt för att ge ett speciellt intryck av att jag är smart, bimbo, depressiv...etc etc....allt är bara en gegga av Elinleticia.

Jag har 100 läsare varje dag som troligen uppskattar det dom läser (positivt eller negativt). Det är okej. Och nu har jag skrivit av mig och ska gå till hotmail för att se vad T har skrivit till mig i sista vändan. Magen värker och klumpen i halsen är stor som en grapefrukt. Jag har bilder på Lemurbosse som ska kurera mig om det han skriver gör allt för ont. Och gör han det - då kanske det är bäst att ge upp den här relationen..