Jovisst har jag läst den förut. Och visst minns jag att den var bra. Men inte minns jag hur bra och hur smärtsamt berörd jag blir av varje ord som hon skriver. Sveriges Margarete Atwood, Maj-Gull Axelsson! När jag första gången läste "Aprilhäxan" väckte den enorm läshunger. Jag letade upp varenda bok som författarinnan skrivit och läste som om jag försökte fylla upp ett tomrum. "Rosario är död" drev upp illamåendet i mig och klyvde oförmågan att förstå mänsklighetens skuggsida, i små ofrånkomliga bitar. Boken om Rosario berörde mig som få andra böcker gjort, men jag visste att jag aldrig skulle utsätta mig för att läsa om den på nytt. Den gjorde för ont. I ljuset av Axelssons fantastiska dokumentärböcker förlorade "Aprilhäxan" en del av sin glans. Det var inte rättvist för denna bok är unik i sitt slag. Precis som flera andra av Maj-Gulls böcker.

Jag sitter sällan och räknar sidor i de böcker jag läser. Oftast noterar jag bara om jag är halvvägs eller har mer eller mindre än så kvar. Få författare får mig att förlora kontakten med verkligheten så till den milda grad att jag läser i timmar och glömmer bort både tid och rum. Det är så mycket som kan vara fel i en berättelse och som kan sakta upp takten. Melodin kan vara fel, intrigen, personbeskrivningarna, men framför allt kan tonen författaren anlägger ha spår av pretiantiös förväntan över sig. Det lägger sordin på spänningen. Få författare har förmågan att låta orden rada upp sig själva. Inte sällan förlorar de sig i beskrivningar och omständiga funderingar utan någon relevans för huvudhistorien. Men inte Axelsson.

Och vad vill jag egentligen ha sagt med det? Med det här inlägget som jag skriver med skammen brinnande i bröstet? Skammen, misstron och föraktet - "Aprilhäxan" väcker alla de känslorna till liv i mig. Skam över att somliga ska behöva leva liv som gör så ont. Skam över att folk, och jag är en av dem, kan rygga tillbaka inför det kroppsliga och fula, uteliggarna, de stökiga och äckliga. Som ändå trots stökighet och äcklighet är människor. Kanske just för att de är så stökiga och inte passar in, är mer människor än vi som lever fullkomliga eller åtminstone uthärdbara liv.  Människor som gör ont i hjärtat och i magen och vänder upp och ner på verkligheten borde bli strykta med mjuk hand över kinden. Och ändå är de dem vi lämnar i det kalla, såriga, för att slippa blicka in i oss själva - och det vi kunde varit - om vi hade haft mindre tur. Jag önskar att jag vågade möta upp på ett annat plan, vågade skärskåda någon annans smärta än min egen i sömmarna. Det märkvärdiga med Axelsson är att hon får mig att vilja göra det.

Asien i deras ögon

Våra minsta bröder

Rosario är död - (fick en jordgubbe i betyg, men har inte recenserats eftersom den var för smärtsam att läsa om)

Dom dödar oss 

Svenska beklädnadsarbetareförbundet 1950-1971,

Sko- och läderarbetareförbundet 1948-1971,

Svenska textilarbetareförbundet 1949-1971,

Med i facket

Orättvisans ansikten

Långt borta från Nifelheim - (Fick en stark fyra i betyg och tillhör en av de bästa böcker jag läst om svensk inställsamhet och dualism inför sydamerikas misär)

Vad händer med barnen?

...och dom som inte har  - (Läst för länge sedan och glömt det mesta, men minns att boken fick högt betyg)

Aprilhäxan - (Stark femma i betyg, en bok som växer med varje genomläsning)

Slumpvandring - (Lite av en upprepning av "Aprilhäxan", men ändå en stark bok som fick en stark trea i betyg)

En stad av slott -  (Dokumentärbok om en stad och självklart inte lika berörande som Maj-Gulls andra böcker - men ändå givande att läsa)

Den jag aldrig var - (Snudd på jordgubbe! En riktigt bra bok om tracking!)