Smuleliten

Jag börjar tro att det är ett stort skämt. Kontakten bruten med mormor och morfar. Om jag ringer blir jag hänvisad till mamma. Mamma i sin tur vägrar diskutera per telefon (och på något annat sätt) och hänvisar tillbaka till morfar. Jag får stå mitt kast. För vad? För att jag inte bjöd dem på bröllopet? Har de inte med all tydlighet illustrerat varför det hade varit en dålig idé?

Envägs kommunikation där jag enbart blir mottagare och de bestämmer vad som ska diskuteras och vad som skall glömmas bort är vardagsmat . Efter veckor av ångest och sorg över mormor och morfars beslut bestämmer hon sig för att ladda mig med en omgångs "nicetalk".  Så idag fick jag ett paket med en "sömnbok" från Apoteket. Brevet instoppat i boken är skrivet i den allra vardagligaste ton - som om inget hade hänt. Men jag vet att om jag ringer för att prata - så kommer ingen svara - eller telefonen läggas på i örat på mig. That´s it. I den kontexten blir det jävla stort hyckleri att prata om villkorlös kärlek. Som en våldtäktsman som plåstrar om sitt offer efteråt - erbjuder en cigg och skjuts hem. Snällt - men fullständigt ovidkommande.

Ett möjligt möte hade varit ett brev där hon berättar för mig att hon pratat sina föräldrar till rätta - och ber om ursäkt för att hennes och min konflikt skulle komma att påverka vår relation. Men icke något sådant. Utan istället en bok om sömnproblem!

Tyvärr hade boken inget kapitel om hur man hanterar en situation när två anhöriga vänder en ryggen utan vidare förklaring. Inte heller fanns någon lösning på mardrömmarna som sliter i mig varje gång jag somnar. Jag läser hennes meningslösa rader "vi älskar dig över allting på jorden - vi önskar bara du hade förmågan att förstå det" och känner mig hånad. Är jag verkligen så korkad att jag inte förstår hur snälla de faktiskt är? Faktiskt? 

Så vitt jag vet bad min mamma aldrig mina morföräldrar att ta ställning. De gjorde det av egen vilja. Bara så där! Så villkorlöst älskar de min mamma att jag förpassas ut i kylan utan någon diskussion vid konflikt. Tänk om min mamma hade älskat mig på samma självklara sätt. Hon hade kunnat låta bli att blanda in sina föräldrar i konflikten - och om det absolut var omöjlgt - ändå hanterat deras frågor på ett annat sätt. Vad hon sagt (som jag inte känner till) har ändå varit av sådan art att de kompromisslöst väljer sida. Men hon kunde talat dem till rätta. Om hon verkligen älskade mig hade hon övertygat dem om det helt hjärtlösa i att bryta kontakten med mig.

Redan innan det här med mormor och morfar bad jag henne låta mig vara ifred. Hon gjorde mig illa. Men trots att hon har orsakat - och tillåtit att det skedda ske har hon fortfarande skam i kroppen att låtsas som om ingenting hänt.

ecce labia mea non eohibui