För tre veckor sedan var jag rädd. Bomben hade detonerat. Och stillheten var total. I film har dom ofta med det där ögonblicket efter den tidsinställda bomben har räknat ner till noll och innan helvetet bryter ut. Huvudrollsinnehavarna tittar upp på varandra med skräck i ögonen. I nästa ögonblick är allt vitt och ljudet så högt att det bara blir tyst.

En bild levde i mitt huvud. Jag såg mig och Elinleticia stående på en strand. En strand som växte då havet drog sig utåt. Och vi visste varför. En tsunami var på väg. Vattnet drog sig längre och längre ut - och vi viste att ju mer vatten som gick ut från stranden, ju större skulle vågen bli. Och vi stod där och kunde inte komma någonstans. För den här vågen skulle vara för stor när den väl kraschade in över samhället, landet vi befann oss i.
Det dröjde så länge att jag ett tag började tro att vågen inte skulle komma. Att bomben inte skulle explodera. Kanske skulle vi slippa det. Bara den här gången. Denna största utav alla gånger. Kanske ville Gud bespara oss detta.

Men för tre dagar sedan kom vågen. Då kom det vita ljuset.
Vi är mitt inne i explosionen och kan inte se när det ska bedarra. Allt slits i bitar medans vi försöker håller så mycket som möjligt på plats.
Det är därför jag skriver blogginlägg nu. Vi måste försöka upprätthålla någon form av vardag, för när allt har dragit förbi kommer har vi annars inte kraft till att återuppbygga.

Och allt detta var så onödigt och hade kunnat undvikas.
Jag är så trött och så ledsen.
//Freddi