Idag var första gången hos ny terapeut. Det kommer gå bra. Vid tjugo tillfällen ska vi ses och prata. Det spöregnade i mig innan vi gav oss av. Hjärtat brast när Freddi berättade att han hade ringt och att de håller fast vid att vägra ha kontakt med. Om mamma verkligen älskar mig så skulle hon vilja att jag mår bra. Att kontakta mormor och morfar och berätta om vår konflikt tvingade dem oundvikligen att välja sida. Jag vet inte om det var en konsekvens som hon räknade med, men hon lät det hända. Om det verkligen är sant att hon älskar mig, skulle hon inte utsatt mig (eller mina morföräldrar) för den här situationen. Det var inte nödvändigt. De kunde funnits där både som hennes föräldrar - och som mina morföräldrar. Jag känner enorm uppgivenhet inför insikten att mormor & morfar valde sida utan att ens prata med mig. Så lätt! Så utan någon tveksamhet, valde dom bort mig.  Jag hoppas det för mamma var värt det. Att den sympati och det erkännande hon kan få från sina föräldrar är värt den smärta hon samtidigt åsamkat mig.

Om inte, så var det inte bara onödigt utan också hjärtlöst och självdestruktivt! Jag måste lära mig att sörja. Men det är svårt att sörja två människor som lever. Jag kan inte leva på en knivsegg. Jag var säkert älskad som liten, men inte för att jag var jag.Jag var älskad för att jag var Monicas dotter. Som egen person hade jag inget värde.

jag var ett skuggbarn som tog oerhört mycket negativ plats.