Måste man ändå hitta något att vara tacksam för. Min mamma slog till på hårdast tänkbara sätt. Om hon så suttit och funderat i åratal, så kunde hon inte hittat på något som skulle sårat mig mer än att förstöra relationen mellan mig och mormor och morfar. Det var snillrikt, grymt och ett slag under bältet. Jag borde kanske vant mig vid det, men någonstans - innerst inne, så har nog alla en föreställning om att föräldrar vill sitt barn väl. De illusionerna har jag olyckligtvis fått göra mig av med. Eller åtminstone - föreställningen om att Hon älskade mig, på riktigt. För om man verkligen älskar någon - då gör man inte så här. Man nuddar inte ens vid tanken.

Men tacksamma saker. Rum att vila i lite grann. Katter att lukta på, kramar att utdela och trots allt - mitt i sorgen, glädjen i att:

1. Dennis tar med mig på motorcykeln till Söderåsen. Vi åker mellan träd som brinner i topparna och mark som doftar av rökaktig sälta. Ångesten hängde med ett tag, men efter några skarpa svängar lämnade vi den efter oss. Ömkliga ångest.
2. Max kryper tätt intill och borrar sin skära torra nos in vid mitt öra. Han buffar och puffar och lägger sig till sist som en boa runt mina axlar. Sen somnar han och drömmer om något spännande, så att morrhåren guppar av förtjusning.
3. I Staffanstorp finns Lill, Rolf, Johan, Malin och min älskade bästis Mille. Lill sa förra veckan, att mina barn aldrig kommer växa upp utan morföräldrar. Utgår man från släktband är Lill lika mycket min mamma som Hon är. Men Lill har visat mig så otroligt mycket mer nyanserad kärlek! Hon och hennes familj har visat hur en familj ska vara!

Och sen allt annat man kan längta och vara lycklig över. Det finns en hel del saker och många stöttande människor. Mitt i allt det onda som jag skriver om, så får de balansera så JAG inte blir alldeles nattsvart.