Smuleliten

Våren 2006
Jag och Elinleticia var och hälsade på hos hennes föräldrar. Det tog inte lång tid innan jag den kvällen fick en roll som det var absurt att jag skulle ha. Jag hade börjat lära mig teckenspråk bara några månader tidigare. Ett halvår tidigare kunde jag ingenting alls och fyra månader tidigare kunde jag nästan bara handalfabetet. Det jag kunde hade jag lärt mig av Elinleticia för att få kommunikationen oss imellan att fungera skapligt.
Och nu agerade jag tolk.
Och det var inte i första hand att de var dåliga på teckenspråk (vilket de var), det var att de inte använde det de kunde. De pratade hela tiden med varandra och jag hade fullt upp med att översätta så att Elinleticia hjälpligt hängde med i samtalen. Vilket förpassade mig till rollen av tolk och inte som delaktig i samtalet. Så det var antingen jag eller Elinleticia som fick vara med och prata.
Vid det tillfället var jag så stolt över att jag hade lärt mig så snabbt och mycket att jag kunde fylla den rollen - att jag gladeligen accepterade och stod tillbaka (så att dom slapp) så jag inte reflekterade just då över hur sjukt det var.
Idag gör det mig bara arg. För det är så det har varit för Elinleticia . Vad hände när jag gick ur rummet? Började de anstränga sig och teckna. Nejdå. För det var jobbigt. Och jag förstår att det är jobbigt att föra ett samtal som låter som följande påhittade (men mycket typiska) exempel. "Jag tycker hm... vänta... (bokstaverar långsamt med handalfabet) J-A-G-T-I.... C-K-E-R att du kan avläsa... eh... (cirkelrörelse med pekfinger runt munnen) AVLÄSA."
Nej, när jag gick ut då satt de och pratade utan att teckna alls.

När jag i efterhand försöker tänka mig hur det borde ha varit. Om man tänker på situationen som icke-sjuk. Icke-vriden. Dvs. hur det skulle sett ut i en familj där den döva personen är älskad på ett sådant sätt att det är självklart att den personen ska vara delaktig i det som händer i familjen. (Och då har familjen givetvis lärt sig teckenspråk.)
Det som borde ha hänt var att jag mötte en familj med vilken jag blev lite utanför. Att de gång om annan glömde att prata för att de tecknade hela tiden. Och de skulle ha bett om ursäkt och känt att de var oförskämda och börjat påminna varandra om att de ska prata samtidigt som de tecknar - för att de har någon närvarande som inte är så bra på teckenspråk. Och de skulle börjat lära mig nya tecken efterhand som de dyker upp i samtalen. Och jag skulle beklagat mig om hur svårt det verkade och de skulle sagt att det bara är i början, det löser sig med tiden. Och det skulle känts bra att höra. För de hade alla lärt sig teckenspråk - och kunde de så kan jag.

Om en dotter i en familj blir hörselskadad vid 5 års ålder och succesivt blir mer och mer hörselskadad fram till hon vid 15 år är helt döv, då är det pinsamt att de inte kan teckenspråk så bra att en diskussion kan föras hyfsat naturligt. Och när en pojkvän som bara lärt sig teckenspråk några få månader går in och tolkar då borde de skämmas.
Men det har jag lärt mig om Elinleticias föräldrar, de anser sig inte behöva skämmas - för något. Oavsett hur de handlar och vad de gör, så är det per definition rätt och därefter konstrueras motivationen till varför det är rätt.