När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt
alla gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast
för som barn tar man kärleken for given,
allting annat är mot ens natur
i den stund man tar steget ut mot livet
är man bara ett tillgivet djur.

Men så står snart de vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man ska ta
alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn
är man lydig belönas man och hyllas
revolterar man mister man allt
ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ
och vem kan säj' till nån annan hur lyckan ser ut
vem kan säj´ vad nån annan vill bli.

Låt dina blommor slå rot där det jordmån,
låt dina växter få leva där dom trivs
lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv
låt den du älskar få pröva sina vingar
en dag så flyger den älskade rätt
vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt

Björn Afzelius

(Första bilden på mig. I adoptivpappren står det att jag var en mycket älskad babyflicka. Älskad av någon, trots allt!)