Jag har försökt sätta mig in i hur mina föräldrar kunde upplevt allt som hänt. I inlägget "sanningen" försökte jag lyfta fram de saker som mamma och pappa  faktiskt gjort för mig, offrat för mig - men som tyvärr, trots allt, inte var nog. Det är inte lätt att vara förälder till ett hörselskadat och senare, dövt barn. Det måste varit fruktansvärt tufft. Det enda jag ironiserade över var det faktum att jag borde varit lycklig - när jag inte var det.

Men jag gjorde ändå ett uppriktigt försök att lyfta fram de handlingar mina föräldrar gjort. Det var som någon sa efteråt - att man fick känsla av att de gjort allt de kunnat, men att det ändå inte var nog. Och det var ungefär mitt syfte med inlägget. Men självklart uttryckte jag också det absurda i att jag förväntades vara lycklig och ifrågasattes när jag inte var det. 

Det finns massor av saker jag kunde berättat som satt mamma och pappa i dålig dager. Istället tog jag upp mammas karriärmässiga uppoffringar, hur de hjälpt mig med pengar till mediciner och läkare. Hur dom kom till Lund när jag försökt ta livet av mig själv och hur jag inte kunnat se dessa handlingar som tillräckliga.  Mitt försök att förstå hur mina föräldrar kan ha upplevt mitt beteende var otroligt svårt, men jag försökte. 

Den enda ironin i inlägget handlade om att min ångest är äkta - och att mina upplevelser ändå måste vara mina, även om mina föräldrar ställt upp på olika sätt. För upplevelser är subjektiva. Inlägget var min föreställning om hur de kunde upplevt situationen. Titeln  "Sanning" var dock ironisk - eftersom min sanning är grymmare. Men den biten har jag berättat om och det kändes onödigt att ta upp det igen. Istället försökte jag alltså ärligt göra ett försök att sträcka förstå.

Mamma & pappa, jag vet att ni läser det här. Mormor och morfar har sagt upp kontakten med mig helt för att dom uppfattar att jag betett mig illa. Jag kan bara tolka det som om ni uppfattat mitt inlägg felaktigt. Det känns orättvist. Å andra sidan har ni full rätt att tycka vad ni vill. Precis som mormor & morfar har sin rätt att göra det. Ändå tycker jag att det var orätt att dra in dem i konflikten. Men nu är det skedda skett. En av orsakerna till att jag bröt kontakten med er var för att relationen enbart föder smärta. Jag tycker inte att jag har orätt i det. Inte bara jag såras, utan också ni. Jag hoppas dock att ni kan vara storsinta nog att försöka läsa det här - och förstå mig.