Smuleliten

Nu gör jag så. Jag fimpar här! Jag går vidare med mitt liv och släpper det förflutna helt. Jag har inte längre några illusioner om något. Det finns inte längre några trossar. Jag går vidare med den familj som var min under bröllopet. Lill och Rolf som tagit hand om mig som sitt eget barn. Ni andra vet vilka ni är. Jag är er evigt tacksam. Jag sörjer det som varit och det gör så jävla ont i mig. Men basta ya! Det räcker nu. Jag låter mig inte dras in i den där sörjan igen. Det vore inte bra, vare sig för mig eller för dom. Nu börjar mitt eget liv, med min familj, den som är min egen. Trots alla jävligheter som varit så har jag ändå inte gått över gränsen. Jag har skurit mig, men jag har inte verkligen velat ta livet av mig. Det är första gången jag känner det. Och det är det första hindret som jag behövde överskrida för att få betrakta mig själv som någon som en gång kan bli mamma. För en mamma får inte ha självmord som en utväg. Och det har jag inte längre.

(med dedikation till Elie Wiesel :)