Igår kom ett sött litet vykort med en kattunge på, med ett inte lika sött budskap på andra sidan. Och ett brev från M&P som var mer än vanligt motsägande. Och jag har inte tid för det här längre. Jag har ett liv att leva, studier att sköta, vänner att älska. Varje gång de tar kontakt med mig gör allting ont. Jag ser inte varför de ens läser bloggen längre om de vill sluta "älta det förflutna". Vid det här laget har jag bytt bloggställe två gånger och vid ett tillfälle gått dom till mötes att lösenordsskydda bloggen. Jag skriver överhuvudtaget mycket litet om M&P när de lämnar mig i fred. För då behöver jag älta alls ingenting.
 
Ord är ord. Att få höra hur "Vi önskar också att du hade förmåga att känna, att du har föräldrar som älskar dig över allt på jorden och vill dig väl i livet. När du är olycklig, då förmörkas vårt liv. När du är lycklig och tillfreds med livet, då finns det ingenting som kan göra oss lyckligare." klingar väldigt falskt med tanke på allting som hänt.

Men nu vet jag hur landet ligger. Om förhållandet mellan mig och mamma blir "normalt" i fortsättningen kommer mormor och morfar möjligen återuppta kontakten med mig igen. Det får mig att känna mig oerhört värdefull. Avgörandet ligger alltså hos mamma som bestämmer vad "normalt" är.

För tillfället vill jag bara gå och lägga mig och sova bort skiten. Men idag har jag möte med hörselteknikern, med min lärare angående uppsats och slutligen en lektion på två timmar, med eller utan mikrofon. Igår köpte jag en t-shirt från Noa Noa (högst förvånande, inte sant) med det excellenta budskapet "Let it be" på. Det är ungefär vad jag tänkte göra, i relation med förmyndarskapet däruppe i norr. På bloggen kommer jag dock fortsätta skriva vad jag behöver skriva för att få giftet ur kroppen. My own private holocaust!