Hon spelade ut det sista kortet. Kortet som var mormor & morfar. Vi hade kommit överrens om att hålla dom utanför konflikten, för att de inte skulle bli ledsna och för att de skulle slippa tvingas ta ställning i en så omöjlig situation. Men det brast för mamma. Hon fick en rak fråga och kunde inte ljuga. Så därför berättade hon ALLT.

Allt om hur jag har ljugit om min barndom. Allt om alla falska beskyllningar från min sida och all otacksamhet. Om hur jag varit blind för alla uppoffringar mamma gjort för min skull. Som att hon lät mig slippa fritids och gick hemma med mig, när hon hade ett bra jobb. Endast för att hon förstod hur tufft det måste vara för mig med mitt handikapp och hur trött jag måste vara efter skolan i en vanlig klass. Trots det hade jag mage att känna mig utanför och oälskad. Hon berättade om hur jag efter studenten flyttade till Lund och hur de hjälpte mig med pengar till läkare och till mediciner och hur det enda tacket var ifrågasättande av deras omsorg. Istället för att förstå vilka uppoffringar de fått göra för mig och inse hur jobbigt det var att hantera ett barn med hörselhandikapp ville jag att de skulle lära sig teckenspråk. Trots att jag faktiskt kunde läsa på läppar.  Jag glömde helt bort att de faktiskt gick på teckenspråkskurser för många tusen kronor. Inte hade jag någon förståelse för hur lätt det är att glömma språket när man inte använder det. 

Hon berättade om hur mitt syskon fått stå tillbaka för min skull. Hur jag alltid var i centrum, men ändå lyckades påstå att jag kände mig utanför. Och jag hade ingen förståelse för hur ledsna detta påstående gjorde dom. Jag bara gick på och gick på. Slutade liksom aldrig.  Bara grävde i det förflutna och rotade upp gamla saker. Sen spred jag ut mina lögner på internet så vem som helst kunde läsa om hur jävligt mitt liv hade varit. Som om! Jag kränkte dom och fick dom att framstå i dålig dager - allt för att stå i rampljuset. När de helt vänligt bad mig sluta blogga vägrade jag resolut. För min ensidiga historia väckte ju medömkan och så fick jag all den uppmuntran jag behövde för att fortsätta att behandla mina föräldrar så fruktansvärt illa. Klart relationerna blir spända då när ens barn ljuger för en och hittar på jävligheter för att väcka sympati. Jag till och med la ut snaskiga detaljer om mitt självmordsförsök. Ingen skam i kroppen hade jag. Ingen förståelse för vad som är privat och vad som är okej att berätta. 

Till och med självmordsförsöket lyckades jag skylla på mamma och pappa. De som minsann åkte direkt till Lund när de fick höra. De som hjälpte mig till sjukhus och försökte skaffa mig hjälp på en sluten avdelning. De tyckte inte att hennes före detta pojkvän skulle behöva ta den börda hon innebar. Det vore bättre att låta professionella läkare sköta det. Och det är väl helt naturligt att man tänker så!? Ja, jag skulle vara instängd och nej det fanns ingen tolk - men man kan ju faktiskt skriva och det är inte sunt att klamra sig fast vid sin före detta pojkvän på det där maniska sättet. Man måste ha tillit till läkare när de säger att de kan hjälpa en. Men inte lyssnade jag. Nä, istället skulle jag därifrån och kom med beskyllningar om att mamma och pappa ville tvångsinlägga mig. Jag förstod inte att man ibland måste bruka tvång när någon inte lyssnar och mår så dåligt att hon vill ta livet av sig. Egentligen förstod jag nog - men jag struntade i det. Jag var envis och egocentrisk. Jag visade inte någon tacksamhet för att dom kom ner och tog hand om mig, trots att de faktiskt hade jobb och karriärer. 

När jag slutligen bestämde mig för att göra operation för att få tillbaka hörseln (vilket jag kunde gjort många år tidigare och besparat mamma och pappa - och sig själv, givetvis, en massa smärta) så fortsatte jag älta det förflutna, ringa hem till dom, skälla och gråta. Till slut blev det för mycket smärta. Att det kan vara jobbigt att vara förälder till någon som är deprimerad utan orsak har jag aldrig förstått. Det är tungt att ha att göra med en människa som är ledsen jämt utan orsak och som anklagar en och sprider lögner. Otroligt hur blind en människa kan vara för hur mycket tålamod en mamma måste ha.

Sen var det det där med adoptionspappren. Jag nöjde mig inte med översättningen som mamma och pappa hade låtit göra när jag först kom till Sverige. Jag skaffade en ny översättning och slog genast ner som en hök på olikheterna. Där det stod att jag var ett "mycket vackert litet barn" var den riktiga översättningen egentligen "mycket älskat". Det gjorde jag stort väsen av. Som om det spelade någon roll? Det var min biologiska mamma som lämnade bort mig. Det var mina riktiga föräldrar som tog hand om mig - för så gör riktiga föräldrar. Dessutom var jag döv och stum för den konstruktiv kritik som pappa kom med. Pappa kunde ju se att det kunde bli en riktigt obehaglig chock för min biologiska mamma om jag tog kontakt med henne. Man kan ju föreställa sig att hon har en ny familj och inte alls vill lära känna mig.

Som om det inte var nog med allt annat var mamma & pappa inte ens bjudna till bröllopet. Det var helt och hållet mitt beslut. Först hade jag bjudit dom, men jag hade dessutom bjudit grannarna bredvid som vi känt i trettio år och som faktiskt behandlat mina föräldrar helt oförlåtligt. Jag la näsan i blöt och ville ha en förklaring till varför jag inte fick bjuda dem. Men det kunde jag väl förstått att det var en privatsak. Det angick mig faktiskt inte. Sen förstörde jag förtroendet genom att ringa grannarna och ta reda på vad grälet handlade om. Och där var gränsen nådd. Måttet rågat. De konstruktiva råd som mina föräldrar kommit med, som att förlägga bröllopet senare under hösten, för att ingen av gästerna skulle tvingas avbryta sina semestrar för att behöva vara närvarande på bröllopet, struntade jag i. Jag ville bestämma allting själv. Det var nästan som om jag trodde att bröllopet var min privatsak. Jag förstod inte att man måste ta hänsyn till folk och ge dom vad dom förtjänar när de ställer upp och reser ner så där.

Nej jag var verkligen helt åt helvete ignorant och elak. Och som extra salt i såren skulle jag skriva och berätta om bröllopet på min blogg. Lägga ut bilder och stoltsera om hur lycklig jag var. Som om de inte fanns. Så det är ju inte konstigt att det sipprar ut lite när ens föräldrar frågar vad som är fel. För även om man inte tänkt berätta så bara rasar det ut. Man kan inte bli så orättvist behandlad hur länge som helst utan att man reagerar. Det kunde väl jag själv räkna ut. 

Så därför berättade hon. För att liksom markera. Jag kan inte bete mig hur som helst utan konsekvenser. Och eftersom jag älskar mormor och morfar så otroligt mycket, så skulle jag - om de sa samma sak som mina föräldrar - lyssna och foga mig. Då skulle jag inte ljuga längre utan säga som det är - nämligen att

Jag var ett mycket lyckligt barn som växte upp i en trygg familj där mamma och pappa alltid stöttade mig. Mitt yngre syskon fick stå tillbaka för att jag tog upp så mycket plats i familjen, men han klagade inte. Han är en bra unge. Jag behövde ju extra stöd och det fick jag. Handikappet var en jävlighet, det kan inte förnekas, men med allt stöd hemifrån var den möjlig att hantera. Ibland rubbades hela familjelivet för att min skull. Jag har alltid haft möjlighet att prata och få feedback från mamma eller pappa. Någon har alltid bekräftat mina känslor - såvida de varit riktiga. Till och med under mina konstigaste perioder har de stått ut med mig. Tålamodiga  och alltid fyllda med kärlek.  

Jag var ett så lyckligt barn. Synd bara att jag skulle förstöra det genom att vara så sällsamt ledsen hela tiden!