Ett missförstånd kallade rektorn det hela. Sen ordnade han tolk från och med idag. Allt gick bra. Och jag häpnade en aning. Skönt självklart, men också lite stressigt, för min förkylning blir bara värre. Idag vaknade jag och kunde inte prata. Att stoppa ner en kaktus i halsen måste motsvara det jag känner just nu. Men det blir upprop idag, och med tolkar. Dock tror jag att jagt blir hemma i två dagar för att kurera mig och inte smitta de andra eleverna. Det oroar mig på väldigt många sätt. För ett antal år sedan pluggade jag på Lunds Universitet som hade ett tolkavtal och egna tolkar. Just den terminen var jag sjuk väldigt mycket. Detta störde tydligen tolkarna i deras arbete, när jag ringde mig sjuk. För det slutade med att jag blev inkallad till tolksamordnare tillsammans med två tolkar. Mötet kan närmast liknas vid en rättegång. Och det slutade med att jag fick veta att jag fråntagits rätten att HA TOLK som andra, eftersom mina sjukdagar blivit för många.

I fortsättningen skulle jag be om tolk vid varje enskilt tillfälle och inte räkna med att det alltid skulle finnas. Huruvida det var gängse behandling har jag ingen aning om, men jag var mitt uppe i en depression och mötet tog mina sista krafter. Jag kände mig fruktansvärt kränkt och utskälld för något jag inte kunde styra över. Och sen dess har rädslan alltid funnits kvar, om jag överhuvdtaget kan ringa mig sjuk utan att tolkarna blir förbannade.

Jag lever inte efter min egen devis - mitt liv, deras jobb - vilket jag egentligen borde. Och nu oroar jag mig alltså för hur arga de ska bli när jag avbokar två hela dagar för sjukdom. Men inser samtidigt att jag inte kan åstadkomma mer än jag klarar av utan att gå  i väggen. Är man sjuk så är man. På torsdag är det en internatvistelse i Höllviken. Vi kommer sova över därborta och jag vill vara med. Jag vet att jag inte kommer bli en i gänget på kursen, för det blir jag aldrig. Jag är sällan så social att jag orkar hålla mig uppe på estraden och förr eller senare har alla lärt känna varandra så bra att jag blir outsider. Men internatvistelsen kan iallafall vara en chans för mig att lära känna folk lite mer på djupet. Jag hoppas, hela mitt jag ropar efter att hitta  gemenskap. Inte vara ensam längre. Men vågar inte tro att det skulle kunna ske.

Om tusen år ska jag blivit en stark människa utan tvivel. En som vet sina rättigheter och skyldigheter. Om tusen år ska jag bli den jag vill vara.