Smuleliten

När jag och min gode vän tillika arbetskamrat Nicke startade upp hemsidan http://www.omforintelsen.se/ så satt vi och kikade runt efter liknande och relaterade sidor. Resultatet var faktiskt ganska magert men en sida fastnade vi för med en gång, Elinliticias blogg. Det var natt och vi hade inte särskilt mycket att göra på jobbet, jag vet inte hur länge jag blev sittande och bara läste sida upp och sida ner. Ju mer jag läste desto mer fastnade jag för denna kvinna och hennes tillkommande make. Men varför just denna blogg? Jo det visade sig att Elinleticia liksom jag hade ett brinnande intresse för Förintelsen och det fasansfulla mordmaskineri som kom att kosta miljontals människor livet. De recensioner hon hade skrivit om böcker i ämnet var oerhört bra så efter några dagar kontaktade jag henne via mail och undrade om hon hade lust att recensera böcker för vår då nystartade sida. Till min stora glädje tackade hon ja och är idag en del av teamet bakom sidan.

Vår mailkontakt blev alltmer frekvent och jag försöker att besöka hennes blogg minst en gång om dagen, faktiskt en av de ytterst få jag läser. Det har sedan visat sig att vi har bra mycket mer gemensamt än bara vårt intresse för Förintelsen, det känns som både Elinleticia och Freddi är något av själsfränder. Därför var det ett väldigt lätt beslut att tacka ja till denna inbjudan. Att vi inte träffat dem eller några andra gäster bekom oss inte ett dugg, tvärtom kan det blir oerhört mycket roligare....... Och det blev det!!

Innan resan införskaffade jag en GPS, har man lokalsinne som en näbbmus så får man ta tekniken till hjälp. Förvisso har vi varit i Ängelholm flera gånger tidigare men att hitta till en specifik adress kändes inte lika självklart. I Ängelholm lyckades jag med det veritabla konststycket att åka in i en poliskontroll två gånger inom loppet av en minut! Det var dock flera år sedan när vi skulle besöka en god vän som bor där. Att bli stoppad i en poliskontroll är något av det läskigaste jag vet, även om man är fullt medveten om att man inte har kört för fort, druckit eller att bilen felar. Men att bli stoppad en andra gång inom loppet av en minut så brast jag bara ut i skratt. Polismannen såg dock inte lika munter ut..... Han undrade vad det var som var så kul, tja sa jag, dina kollegor mitt över gatan stannade oss precis men jag kan blåsa igen så du bättrar på din statistik. Fel ordval men jag fick blåsa (igen) och sedan åkte vi lugnt iväg. Så en GPS införskaffades som sagt!

Vi hade lämnat barnen hemma för en gång skull, det kändes nästan som "förr" när jag och Linda spenderade våra semestrar i Båstad med omnejd. Hon är bördig från Halmstad/Steninge och jag tillbringade många somrar i Båstad som liten. Nu var vi på väg och i ett strålande sommarväder. Till och med P1 fick jag ratta in på radion, denna dag var speciell på ett annat sätt också. En vän tillika f.d. överste i KGB, Boris Grigorjev var sommarpratare och det ville jag absolut inte missa. Lite vemodigt var det då hans forne fiende, den gamle chefen för "Ryssroteln" på SÄPO, Tore Forsberg och skulle ha deltagit men var för sjuk för att vara med. Det slog mig plötsligt att Tore fyllde år denna dag, något jag hade glömt bort men blev påmind om när Boris talade.

Tack vare tekniken (GPS:en) hittade vi fram till hotellet utan problem, parkerade bilen och checkade in. Bröllopet skulle hållas på baksidan där Elinleticias och Freddis vän Ebba-Kristina har sin ateljé. Av den första anblicken att döma så såg det helt underbart ut. Så fort vi lastat upp våra saker på rummet så tog vi en snabb tur ut på stan. Dels för att köpa något till barnen men även för att skriva ett gratulationskort till Tore som ju fyllde år. Att detta skulle bli det sista kort jag skrev till honom visste jag inte då, lite vemodigt såhär i efterhand.

Det ljuvliga vädret passade även för en liten öl innan vi gick tillbaks. Nu var det full fart på festplatsen, det bars och grejades och vi kände oss en smula malplacerade. En fråga som kretsade i huvudet var, var ställer vi vår bröllopsgåva? De två första som vi stötte på hette Albin och Axel, två sköna lirare som vi omedelbart fattade tycke för, dock kunde de inte upplysa oss om min fråga men såg till att vi fick prata med toasten, Anders. Han blev helt ställd av vår fråga, shit det har vi inte tänkt på. Ett snabbt samtal till Freddi och saken var fixad, vi ställde den i ateljén där några bord röjdes av i all hast. Klockan hade börjat dra sig mot feststart och Anders ville först visa in oss till festplatsen men vi sa att vi måste upp och ta en snabbdusch och byta om..... VA?? Nu blir jag lite orolig, kommer ni hinna? Det är lugnt, ge mig 10 minuter och jag är klar svarade jag. Med ens slog det mig att Linda inte är lika snabb men men, undan fick det gå och det gjorde det. Eftersom jag är snabbast i duschen så fick Linda duscha först, så fort hon var klar, in med mig. Av vattenångorna så immade spegeln igen och hon hade betydande besvär med sminket, något jag fann ganska roande. Fel läge att roa sig över en sådan sak kanske men sån är jag, Linda var dock inte lika road men det fixade sig till sist.

Sisådär, fix färdiga och gott om tid kvar. Att stå uppklädd på rummet var dock inte så kul så vi gick ut till festplatsen. Eftersom vi inte kände någon sedan tidigare var det helt klart läge att börja prata med folk och lära känna dem lite. Stämningen var förväntansfull helt klart. Det blev många handskakningar och mingel. Lite alkoholhaltiga drycker bars ut men festen hade ju ännu inte börjat så ingen vågade ta första steget att ta en flaska. Det är lika kul att se var gång, de flesta vill ta en men ingen vågar ta första steget, som en katt runt het gröt. Detta är ett fenomen som är lika kul att se var gång, till och med på min arbetsplats kan det ta upp till 10 minuter innan någon tar den första biten bulle. Och då känner vi varandra väl..... Vi diskuterade detta vid något tillfälle och numer är vi några som tar för oss om det ligger framme. Det är ju liksom meningen att den skall käkas, inte studeras, eller hur? Likadant är det med den sista biten, den skärs i mindre och mindre och mindre delar för ingen kan med att ta just den sista biten. Lika kul varje gång jag ser det!

Nåväl, klockan klämtade mot feststart, festen skulle börja innan själva vigseln 20:00. När Anders välförkunnade att vi var välkomna att ta den första drinken blev det snudd på rusning till bordet, snart stod alla med varsin flaska och pratade. Här träffade vi nu Olle och Margareta som känt Elinleticia sedan hon var liten. Ett oerhört trevligt par som vi talade mycket med den kvällen. Det var inte helt självklart att förklara hur vi kände brudparet, men det lyckades.

Festplatsen i sig var helt underbar, den låg alldeles vid kanalen och borden stod som en hästsko, i mitten fanns en liten fontän och en del stolar stod farligt nära kanten. Jag undrade i mitt stilla sinne hur lång tid det skulle ta innan någon ramlade i...... Plötsligt avstannade merparten av sorlet, brudparet kom äntligen. Och vilket brudpar! Så oerhört vackra, det blev ett hjärtligt första möte med Freddi och  Elinleticia, efter en jättekram och lite prat gick de vidare och hälsade på de andra gästerna. Nu träffade vi även brudparets vänner Jenny och Eddie. Jenny är döv och med hjälp av Eddie fick vi presenterat oss för varandra, ett mycket trevligt par som vi fortfarande har lite kontakt med. Vi träffade även på Daniel från Stockholm som liksom vi träffade brudparet för första gången.

Tiden rusade och det var dags att sätta sig och äta, vilken måltid!! Oerhört smakfullt, dessutom fick vi Daniel till bordet vilket var trevligt. Tyvärr minns jag inte namnen på de som satt mitt emot men vi hade oerhört kul på vår del av bordet. Det fanns bara två aber, skulle man iväg och röka fick i stort sett hela raden lyfta på sig för vårt nikotinbehov och två, alla getingar! Ytterst irriterande men jag tror faktiskt att ingen blev stucken.

När maten var uppäten och alla bara satt och njöt fanns det tid att gå runt och bekanta sig med flera, vilket vi naturligtvis gjorde. Tiden bara rusade iväg och vips så började klockan närma sig 20:00. Prästen Ellinor Mehrén höll vigselakten som var bedårande vacker, se bland annat Jennys foton som finns på denna sida. Det hade börjat mulna på lite men under vigselakten letade sig en strimma solljus ner över brudparet, oslagbart! Så äntligen var Freddi och Elinleticia man och hustru. Musiken som spelades framfördes av den mycket begåvade Albin som hanterade på fiol och gitarr på ett oslagbart sätt. Jenny tecknade en dikt som tolkades till tal av en annan kvinna, mycket mycket vackert. Helt klart det vackraste bröllop jag varit på, vårt eget inkluderat! Hur många som kramade de nygifta vet jag inte men jag tror alla gjorde det.

Nu brakade festen loss, Albin var i sitt esse och drog låtar jag inte ens kände till men som var så klockrena att jag vek mig av skratt. Våra tidigare bestämda plaster var det inte längre någon som brydde sig om, man satte sig vart man ville och vi hamnade återigen hos Olle och Margareta där vi blev kvar en bra stund. Axel fick vi också tillfälle att lära känna lite bättre, en mycket underhållande herre visade det sig vara. Partyt fortsatte och nu höll det jag fruktade på att hända. En lätt berusad man skulle hoppa över den lilla fontänen men slant, jag lovar er, det fria programmet han körde för att undvika vattnet var obetalbart även om det knappast renderat i en högre poäng än 3, nja, 2,5 kanske för ena foten doppades. Förutom att han blev lerig och med lite gräsfläckar så var ingen större skada skedd.

Det hade hunnit bli bra mörkt ute när Freddi skulle bjuda de som ville ha på en svindyr och gammal whiskey. Albin som stod bredvid mig blev helt till sig och studsade som en gummiboll upp och ner och bara skrek....Jaaaaaaaa!. En helt obetalbar syn! Denna ädla dryck skulle inmundigas en bit från partytältet, närmare bestämt nere vid kanalen på vänster sida. Där fanns ett litet bord och ett gäng stolar uppställda fick vi höra. Jag och Albin gick ner och rekade en smula i beckmörkret. Fann det en smula märkligt, marken på min högra sida var betydligt fastare än på den vänstra, nåja, vi hittade bordet men insåg att vi borde tända marschaller så att man såg vart man gick. Sagt och gjort, efter att ha hämtat ett smärre batteri med marschaller så började vägen lysas upp ner till bordet. Nu kom chocken! Precis där vi gått och marken kändes hårdare visade sig vara kanten till en betongtrappa som ledde ner till kanalen! Hade jag satt foten några centimeter längre till höger hade jag gjort en kullerbytta och kraschlandat rakt ner i betongtrappan...... Då infann sig frågan, är det värt att dö för en whiskey?

Alla whiskeysugna infann sig och Freddi tog upp flaskan, en 30-årig Chivas Brothers! Det blev snudd på en öronbedövande tystnad när den öppnades och hälldes upp i glasen. För att inte tala om när vi alla smakade på den, inte ett ljud, bara några njutningsfulla stönanden hördes. Och ja, den var faktiskt så god! Här satt vi nu i godan ro och bara njöt och småpratade. Stämningen kunde inte bli bättre men blev tyvärr till det sämre när en veritabel störtskur gjorde att vi fick fly i till partytältet istället. Nåja, ingen skada skedd på något sätt. Det gick att dricka whiskey i partytältet också....;-) Här fick jag även äran att få bruden i mitt knä vilket min fru förevigade, givetvis hållande i våra whiskeyglas.....

Det inträffade en sak som egentligen bara inte får hända men jävlar vad jag skrattade. Två herrar satt och pratade och samtalet lät ungefär såhär:

X: Faan, har du sett den tjejen där borta?

Y: Mmmm

X: Vilken kropp hon har!

X: Vilka tuttar!

X: Och vilken rumpa, jävlar vad snygg hon är.

X: Henne hade man inte tackat nej till.

Y: Jag vet, det är min fru........

Helt vansinnigt kul i mina öron men så pinsamt det måste ha känts. Det märktes helt klart att alkoholen verkade, min fru skulle gå nedför en liten stentrappa men lyckades missa den och åkte kana på rumpan stället och skrapade upp foten. Foten var det ingen fara med men jäklar vad byxorna såg ut!! Det såg ut som om hon åka kana i en leråker, dagen därpå när vi fick se hur skitna de verkligen blivit vek jag mig av skratt, det gjorde inte min fru, inte heller svärmor, det var hennes byxor.....

Någon stötte till lampan inne i partytältet så den for ner i fontänen, sprak sa det och där rök såväl lampa som fontän. Duktig kortslutning. Det hade hunnit bli sent och de flesta började längta till sängen, vad klockan hunnit bli har jag inte en aning om. En helt fantastik kväll var slut. Ett lyckligt nygift par drog sig tillbaks liksom de flesta andra, några satt dock kvar fick jag höra senare.

Idag är det sex månader sedan Freddi och Elinleticia vigdes, vardagen är tillbaks men minnena lever fortfarande vidare. All lycka till er våra älskade vänner!

// Martin Månsson (omforintelsen.se)

Alla bilder är Mikael Janssons, utom den högra som är Jenny Karlssons (samt  några som är engångskamerabilder)  STORT TACK