Det är inte lätt. Jag sitter i sängen och har Freddis bärbara i famnen. Jag kan inte gå på toa själv och idag var arbetsterapeften här och vi provade ut rullstol. Imorgon jobbar Freddi dubbelpass och vi är rätt orolig för hur det ska gå. Men när man är på botten kan man ju bara ta sig upp igen - eller nåväl, om man nu ska vara en pessimist - flyta upp igen! I ett år har jag sagt att jag snart är trettio och nästan död och igår höll jag på att förverkliga min dystopi. Jag är ändå glad att jag kom så lindrigt undan trots allt. Ska man leta positiva aspekter av det hela så har vi sparat femtusen spänn, vilket troligtvis är vår Herres sätt att säga att vi VISST har råd att skaffa en katt till. Och all tid i sängen kan jag spendera på att bli ännu bättre på fotoretusch.