Klockan två kommer arbetsterapeuten hit, jag ska få mer hjälpmedel så att jag kan ta mig upp själv i rullstolen. I vanliga fall är det bra att belasta benen för att få igång blodcirkulationen, men eftersom jag har rejäl hjärnskakning slutar varje försök  att ta mig till toa själv med att jag svimmar, eller nästan gör det. Det suger för Freddi jobbar ett långt pass idag som slutar klockan elva och sen är han borta under helgen också. Exakt hur vi  ska lösa det hela har ännu inte bestämts. Senare idag kommer läkare hit från Carema och ska göra en bedömning huruvida jag kan få hjälp hemma eller ska våldsgästa sjukhuset. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som nu. Jag är jättekissnödig och Freddi glömde att sätta fram rullstolen och egentligen ska jag ändå inte försöka ta mig till toa själv. Men det innebär att jag väntar på arbetsterapeuten bara för att få tömma blåsan och även om jag hade föreställningar om att trettio innebar ålderdom och snar bråd död - så hade jag inte väntat mig att det skulle bli så här illa.

Nåväl. Jag ska koncentrera mig på att vänta vidare.