Känner mig utnyttjad. Så snabbt det gick. Att känna mig som en skitdålig människa över ....tja egentligen inget nytt och inget jag borde känna mig som en dålig människa för. En smula omtanke riktad mot fel person. Vid fel tillfälle. Jag är medveten om att det blir så ibland. Man liksom störtar in i någons liv där man inte hör hemma. Sen nystas all gammal skit upp, trots att den inte borde. Så just nu tar jag ett par snabba steg bakåt och distanserar mig för att skydda mig själv. Bäst så. Ingen annan som gör det åt mig.

Vad övrigt är, en fullständigt horribel natt med drömmar om morfar och exkludering. Freddi hämtar bil så ska vi åka och simma, innan förbereda klart här hemma för plåtningen med Tito. Jag tror jag har fått en släng trettioårs noja. Det är mycket  som går just nu. Det, förkylningar och övergrepp. Trettioårskris tycks drabba alla som börjar närma sig lite grann. För vad har man egentligen åstadkommit? Har man hunnit dit man vill? Kan man dö i frid efter de trettio? Ska man dö i frid? Varför ska en trettioårsdag egentligen skapa en massa panik? Och om den måste - vad ska jag ha panik över? Jo, till exempel:

1. Livmoderpanik (och ännu mer panik över att jag INTE VILL ha barn just nu (och ännu mer panik över att "just nu" kanske blir för alltid)
2. Karriärsnoja - med tanke på att jag ännu inte haft ett riktigt jobb och pluggar minst två år till kan vi snarare prata om avsaknad av karriär
3. Familjepanik - mogen trettioåring bör egentligen försonas med sin familj och leva ett långt och lyckligt liv med de små jävlarna. Men med tanke på de inblandade i ett sådant familjeförsök vidhåller jag att paniken är bra mycket trevligare att leva med
4. Rynkpanik - inga kommentarer nödvändiga

Med all säkerhet kan jag fortsätta listan, men med tanke på att jag ska försöka tämja min destruktivitet så är det kanske inte en bra idé. Jag kan bara konstatera att jag har panik över rätt mycket och att jag blivit immun mot all form av känslomässig mognad - iallafall just nu.