Smuleliten

Det här funkar inte. Jag funkar inte. Jag vill bort. Jag vill inte vara här längre. Jag vill sluta vara den jag är. Jag tycker inte om mig själv. Han tänker samma. Exakt samma faktiskt. Men det går inte. Den jag älskar ska älska mig och hjälpa mig, inte hata samma delar av mig själv som jag skäms över. Jag vet inte ochjag vill inte. Jag vill banka huvudet i väggen till väggen eller huvudet lossnar. Jag tänker jag ska inte skära mig. Men jag behöver. Men jag tänker att jag ska inte. Men jag kommer. Och allting blir enklare när jag kan se det som gör ont. Det rinner bort ifrån mig, istället för in i mig. Han är inte här. Vad skulle det göra för skillnad om han vore. Om han ser på mig och ångesten som tränger ut ur alla porer och säger att det är DIG jag älskar och jag säger att jag är ångest. Jag har jag är jag lever ångest. Se ner på det, så ser du ner på mig. Ja svag. Jag är svag. Jag vill inte vara det. Om jag visste hur jag inte. Men samtidigt gör det ont. Svag. Jag har kämpat så jävla mycket. Jag kämpar. Ångesten tar över. Jag blir svag. Räknas det som en dålig karaktärsegenskap? Varför inte dövheten. Jag värd ingenting. Jag värd allt. Allt blir svagare. Din röst. Du säger hårt, du säger mjukt och sen väljer jag. Jag väljer men du står inte för något alls. Jag måste välja, säg sanningen. Säg det snälla. Beroende av dig.  Ekonomiskt säger du. Jag trodde det var av kärlek.