Smuleliten

Om jag hade varit annorlunda hade jag kanske kunnat manipulera med andra och mig själv och skrivit på ett helt annat sätt i min dagbok. Kanske som ovan. Men jag är rak och ärlig på riktigt. Ett bråk, oavsett om det är ett mailbråk eller ej - berör mig. Särskilt mycket berör det mig när min vän blir ledsen. Exakt så rikt är mitt liv. Jag behöver ingen som ser ner på mig för det.

Det facinerar mig hur en människa kan blunda för att någon annan blir ledsen - och faktiskt ifrågasätta det och förlöjliga den andras känslor. Det facinerar mig, men jag vill inte gräva ner mig i det. I "året som gått" skriver jag om olika saker som betytt något för mig. Jag tjafsar inte med någon om det inte har betydelse. Något annat vore ju direkt elakt.

Uppenbarligen ska saken stötas och blötas ytterligare ett tag?!! Jag vill INTE vara del av det. Att ha förmåga att förlöjliga och fördumma människor utan att skämmas för det är en egenskap som säkert gör livet aldrig så lätt. Frågan är om man ska begagna sig av den förmågan, eller låta bli. År 2008 kan bli ett år då det inte är "hysteriskt roligt" att raljera över folk som är "konstiga""dumma""pinsamma"....eller vad som helst. De kanske bara är annorlunda mot den du själv är.

IG Farben var Tysklands största industrikoncern. Tre IG Farben profiler fick nobelpriset. På samma gång som IG Farben står för gaser, utnyttjande av slavarbetskraft i Auschwitz och andra etiskt riktigt läbbiga saker står IG Farben också bakom konstgödsel (befria världen från svält), aspirin (befria världen från huvudvärk) och konstfärg. Behållningen av boken är förordet av Harry Schein - som tar upp just dessa aspekter, de båda sidorna på det kapitalistiska myntet. Därefter tar alltså J Borkins jakt på "sin vita val" sin början och man får följa IG Farbens grundande, konflikter, konspirationer och agerande under första världskriget - och senare i andra världskriget. Troligen andas min recension redan här frusteration, eftersom denna bok är något av det tråkigaste jag läst.

Jag ska göra ett undantag för mina recensionsregler. För att recensera en bok för lettura kräver jag att man läst HELA boken och att det inte gått mer än en vecka sedan man läst den (för att boken ska vara i färskt minne och inte blivit fördunklad av andra böcker man läst). Men ibland stöter man på sådana böcker som är så fundamentalt trista att läsa att varje sida blir en tröstlös kamp. Jag har bara femton sidor kvar i "Hitler & IG Farben" och det vore så lätt att strunta i att recensera den överhuvudtaget och bara låta den vara. Men i mitt digra bibliotek rörande material om förintelsen bör ju även de där böckerna som tarvar sågningar vara med. Så jag gör ett undantag, för den här gången. En varning måste ju trumpetas ut med ett sånt här sömnpiller till bok!

IG Farben är ett företag som speglar både fördelar och nackdelar med kapitalismen. Historien visar på ödesdigra resultat när man sätter vinsten först och ser på människor blott som medel för att nå ett mål. Slavutnyttjandet nådde sin allra otäckaste etiska kulmen under IG Farbens inflytande i Auschwitz. Slavkraft hade före detta setts som ett kapital i sig. För att få ut bästa möjliga förmåga av sina slavar var man tvungen att behandla dem efter omständigheterna väl. I Auschwitz försvann till och med denna komponent. Människor kom, arbetade och dödades. Arbetskraften sinade aldrig, eftersom det kom offer från hela Europa. De etiska konsekvenserna av hur ett storföretag utnyttjar situationen kunde i denna bok belysts på ett mycket intressant sätt.

Tyvärr verkar författaren ha en föreställning om att upptravade fakta räcker för att skapa en läsvärd bok. Det förekommer  ytterst få diskussioner rörande vad som verkligen skedde. Författaren raddar upp händelser, personer och datum utan några som helst ambitioner att reflektera kring detta. Efter ungefär halva boken avslutas historien i Nurnberg och med spridda anmärkningar om att IG Farben uppstod på nytt under nya företagsnamn. Sen byter författaren STYCKE (ja faktiskt bara ett stycke) och börjar berätta historien en gång till - från början, fast ur en lite mer ointressant vinkel. Jag är övertygad om att den här boken kommer gå till historien som den kompositionsmässigt dummaste bok jag läst. Istället för att plöja hela boken kan man med fördel läsa förordet och nöja sig med det.

Jag ger denna bok en etta i betyg.

De germanska kristna bildades i syfte att skapa en stadskyrka under det politiska styre som man ansåg revolutionerat det tyska folket. Rörelsens medlemmar var övertygade nationalsocialister och önskade låta kyrkan utvecklas i samma takt som "riket". Nazismen var i sin natur religiöst utformat. Man dyrkade rasen, och rasens hänförare i korståget mot parasiterna som underminerat den ariska rasen. Germanska kristna försökte införliva nazistiska element i den kristna åskådningen, men mot slutet av kriget stod det klart att händelseförloppet pekade åt rakt motsatt håll. Det var kristna eleement som införlivats i den nazistiska åskådningen och inte tvärtom.
Tysklands kyrka var splittrad i många åskådningar. Man önskade någon som kunde skapa en enhetlig kyrka. Sålunda blev också prästeskapet påverkade av nazistpartiets framgångar.

Den tyska kyrkans fiender inom kyrkan hade naturligt varit judarna "Gudsmördarna". Protestantismens viktigaste föregångare Martin Luther gav ut en antisemitisk skrift som smädade judarna. Luthers ord kom flitigt att användas i propagandakriget i syfte att historiskt berättiga fiendeskapet mellan ariska kristna och judar.

Vid installeringen av rikskanslern gav det nationalsocialistiska partiet intryck av att vara positiv till kristendomen och kyrkan. Men partiet var endast positivt så länge kyrkan var ett medel i partiets tjänst, vilket skulle komma till uttryck i förvisning av de präster som opponerade sig mot partiets göromål. De germanska kristna såg det som sin skyldighet att nazifiera kyrkan och med samma metoder som nationalsocialisterna nyttjat, ta makten över henne. Det var inte i germanska kristnas syfte att bara hålla sig väl med partiet. De ville också få uppmärksamhet varande nazismens enda kyrka, vilket självklart krockade med kyrkans dogmer om att vara politiskt självständig, men framför allt krockade det med det faktum att Hitler själv med stöd av viktiga partimedlemmar inte bekände sig till den kristna tron och faktsikt såg ner på kyrkans "vekhet". Germanska kristna gick i försvar för kyrkan men försökte formulera om kyrkans dogmer så att de bätte skulle pasa nazistiskt formspråk.

Opponenterna till sådan förändring tystades effektivt genom att de förlorade sina poster i kyrkan (varvid germanska kristna insatte de sina på posterna istället), skrämseltaktik med koncentrationslägervistelse som det yttersta straffet. Opponenterna anklagades vidare för att vara av judiskt blod, påverkade av judisk propaganda, annan tveksam  härstamning, veka som kvinnor eller helt enkelt för intellektuella, teologiska. De ansågs inte ha förmågan att tala till folket. Bland alla övriga tillmälen som haglade över opponenterna hörde att de förrådde sitt land. Anti-nazistiska strömningar i utlandet förklarades delvis i opponenternas skadliga påverkan.

För att falla nationalsocialisterna i smaken utförde germanska kristna flera antisemitiska åtgärder som ännu inte ens krävts av partiet. För att hålla sig väl med partiet var kyrkan tvungen att överkompensera, att alltid vara steget före och på olika sätt visa sin lojalitet med nazismen. I denna till synes ändlösa kapprustning urholkades den kyrkliga strukturen och de germanska kristna kom att undergräva sin egen position i staten. En grupp teologer insåg tidigt vilka konsekvenser germanska kristnas rörelse skulle få på kyrkans självständighet. Denna grupp kom att bli germanska kristnas svåraste opponent, nämligen bekännelsekyrkan. En av de mest betydande i rörelsen var Martin Niumöller som senare fängslades och fördes till koncentrationsläger för sin tro.

Motståndet mot folkkyrkan handlade om kyrkans politiska självständighet och agerandet mot icke-ariska trosbekännare. Senare kom striderna också att beröra brotten mot de dogmer som vuxit fram i kyrkan under tusentals år. Dock bör noteras att få opponenter la vikt vid kärleksbudskapet till ALLA, utan undantag!. Bekännelsekyrkan var i mångt och mycket pro-nazistiskt och ifrågasatte inte behandlingen av judar som en politisk fråga, utan bara agerandet mot specifika kristna judar, icke-arier med kristen tro, som genomgått dopet. Martin Niumöller var ett belysande exempel på hur en motståndare till germanska kristna kunde se ut då han var övertygad nazist in i det sista.

Antisemitismen var inget främmande för kyrkan. Redan före Jesu-tid tittade folk snett på judarna. I Romarriket rådde religions frihet och gudarna samsades med varandra - stack judarna ut när de vägrade offra till stadsgudarna som alla andra. Eftersom sådant offer var kollektivt tolkades judarnas vägran som förräderi mot staten. De drog olycka över hela Romarriket. Efter Jesu korsfästelse skylde många på judarna. De blev en tacksam syndabock som kyrkan kunde distansera sig från och formulera som "ond". De uppenbart judiska elementen i Gamla och Nya Testamentet diskuterades. Markion, biskop av Sinope på 100-talet efter kristus önskade avlägsna Gamla testamentet helt ur kanon, och även göra utgallringar av judiska element i Det nya testamentet. Markions hävdade att judar och kristna dyrkade två olika gudar. Skapelsens gud (GT:s Jehova) mot den kärleksfulla och förlåtande fadern i Nya Testamentet. Markion gjorde också inlägg i debatten kring Jesus mänsklighet/gudomlighet. Han hävdade att Jesus var helt gudomlig och att hans död på korset var en skendöd. Långt senare skulle nazisterna använda samma argument för klara av att argumentera sig ur den knipa de skapat när de påstått att Jesus INTE hade judiskt påbrå. Även om alla kyrkofäder inte hade lika extrema åsikter som Markion var de flesta överrens om judendomen som opponent till kristendomen. Augustinus av Hippo hävdade att synagogerna skulle ligga vägg i vägg med den kristna kyrkan för att de kristna aldrig skulle glömma att förtappelsen fanns. Judarna skulle med andra ord fungera som dåliga exempel.

Antisemitismen utvecklades inom kyrkan och var en god syndabock inför allting som gick fel. Digerdöden, naturkatastrofer, krig - allt kunde skyllas på judarna. Under medeltiden förföljdes judarna från tid till tid. Väldigt ofta tvingades de till tvångsdop för att "kunna ingå i den kristna gemenskapen". Man accepterade alltså inte några kätterier. Under upplysningen öppnades delvis samhället upp - även för judar. Kolonisering av främmande folk gav upphov till gryende rasism. Kyrkans antisemitism hade länge legat till underlag för fördomar och trångsynthet. Men efter upplysningen dalade kyrkans makt. Nu ville man ha vetenskapliga förklaringar och samhället blev allt mer sekulariserat. Men det hat som kyrkan byggt upp mot judarna fanns kvar. Det mest fatala i situationen var att det snart skulle omvandlas i vetenskapens namn och inte längre handla om religion - utan blod. 

Jag upplever att författarens syfte är att berätta om ursprunget till rörelsen "Germanska kristna" och bakgrunden till varför de blev så framgångsrika. Författaren berättar om den germanska kyrkans urpsrung och uppkomst i samband med att nationalsocialisterna fick makten. Författaren berättar om hur de germanska kristna införlivade nazistiska element i sin kyrka och förvandlade Kristi kärleksbudskap till hatbudskap iställtet. Folkkyrkan och dess representanter var djupt involverade i de revolutionerande politiska omvälvningarna i Tyskland. De ville självklart binda sin tro vid den framtid de såg möjlig. Dessa band med en rörelse som var dimmigt religiös i sig (dyrkade faderslandet, ledaren, striden, sin egen överhöghet - osv) kom att ställa kyrkan i ett mycket vanskligt läge. De som såg konsekvenserna av att tappa den politiska självständighet valde att bryta sig ur folkkyrkan. Då rörelsen begagnat sig av likartade metoder för att få makten inom kyrkan, ställdes de inför ett moraliskt dilemma - vad var värt att rucka på inom kyrkan, för att vara en sann kristen och samtidigt nationalsocialistisk kyrka? Snart blev det tydligt att utvecklingen inom kyrkan kom att urholka det kristna kärleks budskapet och många dogmer med den. Rasen var en av de viktigaste av germanska kristnas grundpelare. Där det fanns människor, såg kyrkan raser. Raser kunde värderas olika och de sämsta ansågs fullt legitimt att avgränsa sig från. I början var sådan avgränsning (liksom en spegel av det politiska livet) ganska banala saker. Men påbuden blev allt allvarligare. Icke-ariska tjänstemän tilläts inte längre arbeta. Arierparagrafen tvingade kyrkomedlemmarna att bevisa sin renrasiga härkomst. Dopet ogiltighetsförklarades som ett medel att omvända någon till kristendom. En ras ansågs inte kunna ändras genom dop. Författaren berättar om hur icke-arier långsamt men bestämt inte längre var välkomna i den kyrkliga gemenskapen. Den ariska paragrafen tvingade kyrkans män och kvinnor att garantera sitt ariska påbrå. Snart var inte heller vanligt jude-kristet folk tillåtna att besöka kyrkan. De germanska kristna förde slutgiltigt ut de judekristna ur kyrkan för att därmed låta dem dela öde med resten av judarna. Förutom att utestänga de vid dopet kristna judar ville man göra sig av med alla judiska element. Kyrkans dogmer såg man som en intellektuell konspiration mot vanligt tyskt folk som avlägsnat sig från kyrkan. Kyrkan skulle nu istället rikta sig till soldaterna, riktiga män och kvinnor som agerade så litet som möjligt inom kyrkan. I kampen att uppfylla dessa mål sökte germanska kristna alliera sig med andra kyrkoorganisationer - dock utan framgång eftersom de samtidigt frånkände dessa riktningar något faktiskt värde. Kvinnorna behandlades som svagsinta och underordnade männen, trorts att det var kvinnorna som samlade organisationen under sina vingar. Dock passade detta inte nazismens syfte som såg kvinnornas kall vara goda mödrar och trogna hustruar.

"The twisted cross" kändes ogenomtränglig när jag började läsa den. Men ganska snart fick jag flyt i läsandet och insåg att boken var pedagogiskt uppbyggd och att författaren var kompetent inom sitt område. När jag skulle skriva recensionen fick jag lite problem med översättningarna till svenska från engelska. Jag vet inte om "germanska kristna" är den rätta benämningen på rörelsen. Jag kan också översatt andra begrepp fel vilket kan vara ödesdigert när man skriver en recension för universitets ändamål. Det är oerhört viktigt att förstå bakgrunden till hur en kyrklig rörelse kunde avlägsna sig så mycket från sitt ursprungliga budskap. När man läser om kyrkans agerande i judefrågan får man perspektiv på hur det tyska folket existerade i samklang med rasistiska ideal. Det måste varit svårt att separera dessa nazistiska ideal när de ständigt trumpetades ut i folks vardag. Heidi Fried talar om att många - efter förintelsen ifrågasatte judarnas oskuld. Varför skulle någon - placera en oskyldig människa i koncentrationsläger eller vilja förinta dem. Judarna måste gjort något fel. Den logiken kan ur vårt perspektiv 60 år senare vara svår att förstå, men livet i Tyskland under nationalsocialismens tid var fylld av moraliska gråzoner. Det är bestörtande att läsa om kyrkans agerande i Tyskland, men också nyttigt. I ljuset av detta kan man bättre förstå maktlösheten vanligt folk måste känt och rädslan. Nationalsocialismen slingrade sig verkligen in i tyskt vardagsliv.

Med detta vill jag absolut inte ursäkta det tyska folket. Tvärtom kan denna bok ge en bättre bild av de som faktiskt gjorde motstånd - för möjligheterna fanns självklart alltid. Jag tycker denna bok är mycket intressant och kommer köpa hem den för att ha i bokhyllan. Boken får en svag femma i betyg. Jag önskar den fanns översatt till svenska!