Smuleliten

Det här funkar inte. Jag funkar inte. Jag vill bort. Jag vill inte vara här längre. Jag vill sluta vara den jag är. Jag tycker inte om mig själv. Han tänker samma. Exakt samma faktiskt. Men det går inte. Den jag älskar ska älska mig och hjälpa mig, inte hata samma delar av mig själv som jag skäms över. Jag vet inte ochjag vill inte. Jag vill banka huvudet i väggen till väggen eller huvudet lossnar. Jag tänker jag ska inte skära mig. Men jag behöver. Men jag tänker att jag ska inte. Men jag kommer. Och allting blir enklare när jag kan se det som gör ont. Det rinner bort ifrån mig, istället för in i mig. Han är inte här. Vad skulle det göra för skillnad om han vore. Om han ser på mig och ångesten som tränger ut ur alla porer och säger att det är DIG jag älskar och jag säger att jag är ångest. Jag har jag är jag lever ångest. Se ner på det, så ser du ner på mig. Ja svag. Jag är svag. Jag vill inte vara det. Om jag visste hur jag inte. Men samtidigt gör det ont. Svag. Jag har kämpat så jävla mycket. Jag kämpar. Ångesten tar över. Jag blir svag. Räknas det som en dålig karaktärsegenskap? Varför inte dövheten. Jag värd ingenting. Jag värd allt. Allt blir svagare. Din röst. Du säger hårt, du säger mjukt och sen väljer jag. Jag väljer men du står inte för något alls. Jag måste välja, säg sanningen. Säg det snälla. Beroende av dig.  Ekonomiskt säger du. Jag trodde det var av kärlek.

Varför säger man "mordfynd"? Som idag när Aftonbladet rapporterar om ett makabert mordfynd i USA. Fynd för mig har positiv klang. Man fyndar, man är fyndig - men att hitta mördade personer är varken fyndigt eller fynd - såvida man inte är - just det! MAKABER.

Förutom att fundera över sånt här intresseväckande material har jag varit på Högevallsbadet idag. Trettiotvå längder simmade jag och sen var jag utpumpad. Jag har läst en halv K.G Hammar bok, är halvvägs genom Kings "Duma Key" som dock måste lämnas tillbaka imorgon! *KRIS*....och så hoppas jag buda hem en söt tee om någon timme.

Tänk kannibalism. Tänk ett program som "Man är den man äter" - hur kul skulle inte det vara? Jag tycker trean borde nappa. Förresten är sushi jättegott!

Plåtningen igår gick mycket bra. Modellen heter Helena och är en trevlig tjej från Stockholm som pluggar här i Lund. Helena har starka drag och liknar tycker jag, Mena Suvari. Hon blir vidunderligt vacker i starka färger och gjorde ett fantastiskt jobb igår. 

Som vanligt när jag plåtar försöker jag hålla mig till ursprungsidéen, vilket i det här fallet var underkläder, pastellfärger som i näckrosor, med mjuka toner. Det temat höll vi fast i, även om plåtningen utvecklades mot det kontrastartade ju längre vid kom.  Bilderna är tagna utan blixt och staffliet är min allra bästa vän (trots att jag lyckades slingra in mig i stafflifötterna och ramla omkull vid ett tillfälle under plåtningen *skamrosor!*). Efteråt har jag beskurit bilderna och justerat nivåskillnader, färgbalans och gjort om somliga av bilderna till svart/vitt. Men ingen av bilderna är dock retuscherade. Jag  tycker bilderna blir mindre levande när man låter perfektionisten i sig hållas - och bättre när man släpper på kontrollbehovet. Igår när min dator kraschade och min redigering av bilderna försvann - kändes allt kaotiskt, men imorse insåg jag att bilderna snarare vann på att inte retuscheras. 

Det är också ett viktigt statement. Nu när var och varannan bild i veckomagasin är retuscherade bortom all igenkännlighet tycker jag det är viktigt att visa hur vackra vanliga tjejer är. Jag lyckades fånga Helenas skönhet och somliga bilder känns nästan magiska! Jag är alltså nöjd, och bäst av allt? Det är modellen också!

Redigering: Innebär att man beskär bilderna, anpassar färgton och nivåskillnader. Bilden förändras inte, utan pimpas upp lite grann. Inget läggs till - eller tas bort!
Retusch: Innebär att man tar bort små saker i bilden, tex finnar/blåmärken/klädmärken. Det finns mild retuschering och hård. I vanliga magasin har fotograferna ofta tagit bort alla skavanker hos modellen, jämnat till hyn och gjort den "soft", vilket gör att inga porer syns och sällan födelsemärken. Ringar kring ögonen tas bort, och idag har de flesta tidningar tillgång till så fräcka dataprogram att de kan manipulera modellens kropp om de vill.
Manipulering: Innebär att du förändrar modellens kropp. Du kan göra näsan mindre, benen längre och brösten större. Manipulering är för mig den värsta formen av retuschering. Den skapar en bild av tjejen som inte stämmer ALLS i verkligheten. Idag är det få fotografer som skriver om de har manipulerat bilden eller ej, vilket jag tycker är ett brott mot regler som finns inom all reklam. Man får inte ljuga i en text - så varför ska man få göra det i en bild?

Det mest hatade jobbet i dödslägren var att tillhöra ett sonderkommando. Trots att dessa fick mer mat än de vanliga fångarna och vanligtvis beräknades leva tre månader (en hel livstid i Auschwitz) var det ingen som ville bli en av dem. Arbetarna var judar som valdes ut för sin fysiska styrka. Deras arbete gick ut på att ledsaga dödsdömda offer till gaskamrarna, hjälpa dem att klä av sig och lugna dem för att förhindra att uppror bröt ut. Det var ett fysiskt slitsamt jobb och ett hatat! Sonderkommandot tvingades se kvinnor, barn och gamla gå rakt in i döden. Det var inte ovanligt att de olyckliga tvingades bese sina föräldrar gå in i gasen, för att efteråt tvinga i sär de vanställda kropparna och muddra dem på värdesaker.

Naturligt nog tillät tyskarna inga överlevande ögonvittnen. Männen i sonderkommandot utnyttjades till bristningsgränsen, för att sedan själva gå upp i rök i krematorieugnarna. År 1944 när fronten närmade sig samlade sig ett sonderkommando i Auschwitz för att göra uppror. Tyskarna som hade börjat förstå att ett tyskt nederlag var nära och att de skulle göras ansvariga för dödslägren. Arbetstakten ökade och skriftliga vittensmål förstördes. Ett sonderkommando i Auschwitz gjorde uppror och lyckades spränga ett av krematorierna. 

Upproret slogs ner, men somliga personer ur sonderkommandot flyttades till andra delar av lägret - och överlevde kriget. Ett av dessa få ögonvittnen var Shlomo Venezia som kom från Grekland. Han och hans bror arbetade i sonderkommandot under våren 1944. Efter kriget försökte bröderna lämna det förflutna bakom sig. De skaffade sig nya familjer och gjorde karriär. Shlomo berättar att han försökte skildra sina upplevelser ganska tidigt - men möttes av sådant förakt och förringande att han mycket snart gav upp. Dessa upplevelser gjorde att Shlomo teg om sitt förflutna i fyrtiosju år. När han till sist bestämde sig för att vittna, var det ett svar på de antisemitiska stämningar han upplevt i sitt hemland.

Denna bok är ett viktigt vittnesmål, trots den tid som förflutit sedan kriget. Shlomo Venezia ärrades av sina upplevelser och berättar för journalisten som intervjuar honom om en glädjelöshet som sitter i, ännu idag. Han bär de överlevandes sjukdom - en oförmåga att glädjas och lämna det förflutna bakom sig. Shlomo uttrycker det som att han aldrig egentligen lämnade krematorierna. Mest behållning av denna bok är Shlomos uppriktiga sätt att berätta. Han låter sällan emotioner färga sina intryck utan försöker berätta sin historia så objektivt som möjligt. Detta ger som konsekvens att Shlomo vid flera tillfällen låter avtrubbad och ger en osympatisk bild av sig själv. Vanligtvis brukar tidens tand leda till att vittnesmål blir stiliserade och förenklade. Denna historia känns trovärdigt splittrad - inte tillrättalagd, vilket gör intrycket starkt. Jag ger boken en stark trea i betyg.

SVT har med jämna mellanrum rasande bra dokumentärer. Jag har precis sett klart ett som handlar om katolska kyrkans mörkläggande av pedofili. Ofattbart jobbigt att se, men samtidigt väldigt viktigt! Det som slår mig när jag ser dessa starka människor kämpa för sitt existensberättigande är att DE ÄR KYRKAN. Sällan att gubbarna med trekantiga hattar har satt en fot i himmelriket. De sitter snarare och käkar den kamel som de försökte tvinga genom nålsögat, med peppar på! Gud finns hos de svaga, hos de som kan titta in i sin nästas ögon - utan att vika med blicken.

De välvilliga av J. Littell

Orsakerna till varför det är svårt att skriva en omfattande recension till "De välvilliga" är många. Vi kan börja med bokens längd. "De välvilliga" är en tegelstensroman på niohundratvå sidor och den är som ett nazismens evangelium (budskap), helvetet enligt doktor Max Auer. Boken är en bedövande historia som förstummar, samtidigt som den ristar sönder. Till längden kommer bokens emotionellt omstörtande behandling av en fruktansvärd tid. Littell nazismen utan några förskönande omskrivningar, att säga att boken är mångbottnad skulle vara en underdrift!

Somliga böcker är för överväldigande för att de ska kunna recenseras rättvist. I vanliga fall brukar jag läsa om dessa böcker på nytt för att inte låta mina första känslor överskugga läsandets objektivitet. Så gjorde jag med "Shoah" och "Extremly load and incredible high", men ingen av de böckerna var egentligen direkt smärtsam att läsa. För trots att Shoah behandlar förintelsen, var den poetiskt vacker och befriande, detsamma gäller Foers bok. Men bland de bästa böcker jag läst finns undantag. Maj-Gull Axelssons dokumentära bok "Rosario är död" fick högsta betyg och förtjänar egentligen ett mognare omdöme än jag klarade av att ge den. Dock finns det inget som kan få mig att läsa om den boken, eftersom det tog mig månader att sudda ut de groteska bilder som fastnade på näthinnan. Somliga böcker gör helt enkelt för ont. Andra har jag läst ut och sedan låtit ligga på recensionshögen för länge. Ibland har de varit för långa för att jag orkat läsa om dem - varför recension uteblivit. "De välvilliga" platsar inom båda kategorierna. Den är osedvanligt lång - och smärtsam att läsa. Varför jag tvingade mig själv att börja skriva på detta, i samma ögonblick som jag la boken åt sidan. Och ännu har jag som ni märker, inte ens börjat beskriva boken på allvar.

Jag brukar utgå från tre kriterier när jag recenserar böcker. Språk, stil och orginalitet. Men självklart handlar mitt omdöme framför allt om en enhetlig känsla. Det intryck boken gjort på mig - personligen. Såna upplevelser kan vara svårt att återge. Om jag ska jämföra "De välvilliga" med någon annan läsupplevelse måste jag välja Brett Easton Ellis kultroman "American psycho" - som jag ännu inte recenserat (men läst två gånger). Denna bok har samma spår av osentimentalitet och cynism, även om Ellis språk är långt mer torftigt än Littells. Känslorna finns dock där, det kaotiska, egocentriska och överskridande. Som om bokens berättare betraktar skeendet sett ovanifrån (eller underifrån om vi ska vara diaboliska) utan att ha någon faktisk känsla av att själv vara ansvarig.

Max Auer är en möjlig sociopat, men bara under sådana förutsättningar som någon, som aldrig varit inblandad i krig kan föreställa sig. På baksidan låter en osedvanligt korkad skribent beskriva Auer som en obotlig nazist, oförmögen att känna ånger eller förstå konsekvenserna av sina handlingar. Detta är dock en mycket ytlig beskrivning som inte alls stämmer med min uppfattning av boken. "De välvilliga" skildrar ett insiktsfullt men kliniskt betraktande av nazitidens helveteskap men utan att någonsin moralisera, eller ens försöka tvinga fram en ram för historiskt betraktande.

I skolundervisning fick vi, när jag var liten ibland i uppgift att identifiera alla "subjekt" i en berättelse. Erineringen av denna övning dök upp i mitt huvud när jag läste "De välvilliga" och istället för subjekt identifierade berättelsens alla källor. Jag har ett  digert förintelsebibliotek och jag kunde utan tvekan plocka ut källor till nästan allt som författaren skriver om. Vittnesbörd från offer, gärningsmän, passiva betraktare och historiska, sociologiska, ja till och med religiösa källor fanns inbäddade i historien, helt utan några skarvar. Eftersom jag egentligen inte tycker om skönlitterära verk som baserar sig på sann vittnesbörd(eftersom det är så lätt att använda historiska medel för att dra ut ramarna för dramaturgi som inte alls behöver sammanfalla med den "trista" verkligheten) var jag osäker på hur jag skulle hantera denna berättelse. Är "De välvilliga" en författares sätt att spetsa till historien - eller ett allvarligt försök att sammanställa trovärdiga källor till en sannare helhetsbild? Eller både och?

Beskrivningar som jag kände igen, var från böcker som, "En tysk dagbok", "Handelsresande i liv", "Albert Speer och sanningen", "Undergången", "Bunkern", "I Hitlers tjänst", vidare verk av Hilberg, Browning, Bullock - you name it! Det är alltså mycket trovärdiga källor som ligger till grund för detta monumentala verk. Men det mest intressanta med boken är inte de historiska hänvisningarna, utan författarens utforskande av den psykologiska mekaniken bakom förintelsen, bakom gärningsmännens etik och avsiktstänkande. Och hitllls är denna bok det mest uttömmande jag läst i ämnet!
Jag pladdrar och lyckas egentligen inte beskriva alls vad denna bok handlar om. Men jag tillåter mig själv göra utvikningar eftersom jag föreställer mig att detta bara är det första utkastet till en recension och att de känslor som boken väckte, i första hand inte måste motiveras på ett objektivt plan - då detta trots allt är mina personliga upplevelser av boken - och för att du som läser detta, trots allt, måste vara mycket intresserad av ämnet - för att ha läst så här långt!

"Mästaren och Margarita" av Bulgakov som beskriver kommunismens galenskap i Sovjet, var en annan bok som kom upp under läsningen. Sinnessjuka händelser beskrivna av rationella - eller åtminstone föreställt rationella personer som Patrick Bateman (American psycho) och här, Max Auer. Sexuella depraverade föreställningar med rötter i darwinism och skuld/skam som skulle fått Freud att rodna av glädje. Littell utforskar ett slags etiskt utanförskap som tvehågset vajar mellan självsäkerhet och förödmjukelse. Max Auer är en smart, vacker man (likheterna är slående) som saknar förmåga att skapa varaktiga band till någon. Han speglar sig i sin tvillingsyster som han önskar gå upp i, både sexuellt som själsligt. För att hantera de gräsligheter som han agerar i, skapar han en föreställning om sig själv som knivskarp iakttagare som kvickt gör sig av med humanistiska paroller, men samtidigt - förstör sig själv genom att förstöra sin syn på sin nästa. Littell beskriver Max Auers karrär inom SD och hur han motiverar för sig själv och andra att det han gör är rätt, eller åtminstone mindre fel än något annat. Och detta gör Littell på ett briljant sätt som är fullt jämförbart med Joseph Conrads avtäckande av fruktan i "Mörkrets hjärta". Littell har skrivit en bok som är makaber. En fruktansvärd dröm från det förflutna. Jag ska låta denna bok växa. Detta är min första betraktelse över boken - och bör inte räknas som en recension. Men ändå vill jag avsluta med att berätta om betygssättningen som strandade på en femma - så när en jordgubbe. Och kanske? Vi får se.

Bilder:
1. Bokomslag
2. Bild på docka, såld på Tradera
3. Holocoust - eget verk i papper
4. Leksakstågvagn från 20-.talet, såld på Tradera
5. Propagandabild hittad på nätet
6. Bild från geniala "Mauz" av Art Speigelman
7. Löpsedel från april 1945
8. Bild på författaren J. Littell (jävlar vad ung han är - och så begåvad - redan nu!!!)