Alla ni som följer bloggen vet vilken sabla familjeröra vi har haft på sistone. Det slog mig idag att frågan som diskuterats - huruvida min uppfattning av mina föräldrar stämmer eller inte - är totalt ovidkommande. Den enda som har rätt till en uppfattning, med samma villkor som jag, är faktiskt min bror. Vi är dom enda som har en autentisk upplevelse av att vara barn till våra föräldrar. Min mamma och pappa kan alltså i praktiken hävda att jag var en "dålig" dotter. Vi har alla våra roller och även om det känns frestande att döma utifrån sin egen uppfattning, måste man ha förmågan att inse sina gränser. I en serie som Topmodel kan deltagarna framhålla sina insatser, men egentligen är deras uppfattning inte av vikt. Det är juryn som avgör, och även om vi kan applådera deltagarnas goda självkänsla har deras uppfattning om sig själva egentligen inte särskilt mycket med saken att göra.
Attackerna mot mig och den bild av min uppväxt jag lägger fram, för att kunna bearbeta den, verkar grunda sig i en enorm frusteration över att ha förlorat kontrollen över en egen självbild. Det känns som om jag i deras ögon varit en del av deras ego. Om jag inte längre hävdar deras perfektion tycks deras världsbild rubbas. Jag måste tuktas tills jag tycker annorlunda och anammar deras bild av min uppväxt. Jag har annars svårt att förklara varför mina föräldrar vägrar släppa det förflutna och låta mig ha de uppfattningar jag har. Genom att acceptera mina känslor, även om de inte stämmer med den bild som dom har av min uppväxt - skulle de kunna möjliggöra att jag ändrar min åsikt om dem. Men så är alltså inte fallet. Och jag känner vanmakt inför att ständigt tryckas ner och negileras för mina känslor - vilket gör en försoning otänkbar. När drevet går och fler och fler anhöriga lägger sig i och vill hävda sin uppfattning om hur JAG ska uppfatta min uppväxt blir jag kränkt. Man kan inte tvinga någon att ändra uppfattning om en sådan sak som utanförskap. Och även om jag vill att mina föräldrar ska må bra, så kan jag inte ljuga om mina känslor. Om jag gjorde det, skulle JAG inte längre vara jag och isåfall skulle det jag sa, ändå inte ha någon relevans, eftersom jag inte skulle vara sann mot mig själv.
Vad jag hävdar är dock att mina upplevelser av att känna mig utanför som liten, aldrig upphörde. Om så hade varit, hade denna kamp som jag utkämpat gällt enkom mina barndomsminnen. Men så enkelt är det alltså inte. Det som förändrades när jag växte upp var att jag förstod att situationen i familjen var ohållbar. Det är inte okej att mamma, pappa och lillebror inte kan teckenspråk. Jag har varit helt döv, och är idag fortfarande i behov av teckenspråk. Därför tvingades min man lära sig språket. Det var en förutsättning för att vi skulle ha en jämlik relation. Detsamma gäller självklart också i min familj. Och valet att inte lära sig teckenspråk flytande, eller ens använda det när jag var närvarande - var ett val som påverkade mig mycket negativt. Jag hamnade utanför och även om detta val inte gjordes medvetet, eller med syfte att skada mig - så blev jag skadad. Det är egentligen inte något att resonera om.
Tyvärr är det just dessa känslor som jag tvingats försvara. Vad jag fått under min uppväxt, var möjligtvis nog för ett hörande barn, men för ett hörselskadat barn och senare dövt - kom situationen att bli psykiskt ohållbar. Jag tvingades acceptera att teckenspråket var en lyx och att jag skulle vara tacksam för allt annat jag fick. Men eftersom teckenspråket var det enda jag egentligen verkligen behövde - kom min otacksamhet att bli det allt mer bärande ämnet. Jag var en sån som inte lät nöja, en sån som skulle stå i centrum och lät andra, som min bror stå i skuggan av mig. Jag hade inte ens vett att förstå vilka uppoffringar som gjordes för min skull. Men det gjordes de. Mamma var ett stöd så länge min hörselskada var måttlig och jag kunde fungera utan teckenspråk. Problemen började när avläsning inte längre räckte till och jag började förstå att teckenspråket inte skulle bli av självklar användning i familjen. Det var då jag började känna mig kränkt, svikt och ledsen. Problemet blev självklart att när ingen ville lyssna på mig började jag känna mig utanför. Och under många år försökte jag på olika sätt förklara detta för mina föräldrar och få dem att förstå de psykiska konsekvenserna för mig att inte känna mig hel i familjen. Jag kan inte må bra i en familj där jag behöver någon som tolkar vad mamma och pappa säger till mig. Jag kan inte känna mig lycklig om de inte erkänner mig för vem jag faktiskt är - en döv person och därigenom i behov av teckenspråk.
Egentligen förstår jag inte hur allt detta kunnat leda till den hopplösa situation vi har idag. Mina föräldrar var faktiskt bjudna till bröllopet. Jag hade stora förhoppningar på att bröllopet skulle leda till att relationerna blev bättre. Men förbudet att bjuda vissa av gästerna, helt utan vidare förklaringar - fick mig att känna mig otroligt arg och kränkt. Det var inte själva förbudet i sig som gjorde mig ledsen, utan vägran att förklara för mig varför jag skulle gå med på det hela. För det första var det mitt bröllop och jag tyckte mig ha rätt att bjuda de jag ville ha där. För det andra var konflikten mellan dem och de berörda gästerna inte en konflikt jag var inblandad i, varför en handling som att inte bjuda in dem till bröllopet - kändes obegriplig. Men de ställde ett ultimatum - "kommer dom så kommer inte vi". Och för mig var det droppen. Jag hatar ultimatum, för det är något man tar till när man inte längre kan resonera med varandra. Och de hade kunnat resonera med mig om de hade velat - vilket de inte ville. Så, "Let it be".
Så jag bjöd de berörda gästerna men lät bli att bjuda mamma och pappa. Men jag valde att bryta med mamma och pappa. Detta eftersom all kontakt, oavsett om den var "trevlig" eller ej, gjorde illa mig. Jag är en sådan person som alltid måste rensa luften för att må bra - jag kan inte låtsas att allt är bra bara för att hålla skenet uppe. Mina föräldrar har dock denna förmåga - och de hade mycket svårt att förstå varför jag kände mig tvungen att avbryta kontakten - istället för att ha en, vid första intryck, trevlig och välfungerande sådan. Men som sagt - jag fungerar inte så. Dock såg jag inte omöjligheten i att någon gång återuppta kontakten. Men först behövde jag läka. Faktum var att jag skrivit in i min almenacka, bara någon vecka före brevet från mina morföräldrar kom - att vi skulle gå över och ge en födelsedagspresent till min mamma. Detta står inskrivet i bläck! Men brevet raserade alla mina förhoppningar om något sådant försök till att återuppta kontakten.
Mormor och morfar krävde resolut att jag skulle erkänna deras och mina föräldrars bild av min uppväxt. Detta innebar att jag skulle erkänna att jag varit ett mycket lyckligt barn, att mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig och älskade mig villkorslöst. Vidare skulle jag också erkänna att min bror fick stå i skuggan av mig och att jag därför borde vara honom tacksam. Som ni förstår av det jag skrivit var detta krav orimligt. Jag hade inte ens kunnat göra detta om jag hade velat, eftersom det var en kränkning mot mig som person, och mot mina känslor. Att underkasta mig detta krav hade också inneburit att jag accepterat att mitt krav på teckenspråk var omöjligt.
I brevet frågade mormor och morfar inte om mitt perspektiv på det hela. De krävde utan vidare resonemang att jag underkastade mig och bad mamma om ursäkt. Om detta skedde - och om mamma accepterade min ursäkt - skulle relationen med mormor och morfar eventuellt återupptas. Men det fanns dock - som sagt - villkor. Dessvärre ville mormor och morfar inte diskutera detta med mig. De hänvisade till mamma som i sin tur hänvisade tillbaka till dem. Detta under att jag led helvetes jävla kval. För att jag älskar mormor och morfar är det väl ingen som betvivlat eller missat?!
Hela aktionen stämde illa med bilden av hur villkorslöst älskad jag var (och enligt mina föräldrar fortfarande är - men saknar förmåga att förstå). Alla mina känslor av att vara någon som inte blir lyssnad på, eller trodd - och respekterad av, bekräftades nu med tydlighet av min familjs agerande. När brevet kom med posten hade domen redan fallit. Jag hade överhuvudtaget inte blivit tillfrågad om hur jag uppfattade det hela, eller vad jag kände. För min uppfattning var inte av intresse.
För mig är det ofattbart hur man kan läsa min blogg och blunda bort all ångest jag skriver om - och välja att fokusera på formuleringar och ord. Mormor och morfars inblandning omintetgjorde varje möjlighet att mamma och jag skulle kunna försonas. Jag kan visserligen gå med på att det är svårt att hålla en sån här stor konflikt hemlig inför sina föräldrar - vad jag däremot inte accepterar är att hon, när hon fick veta att mina morföräldrar var beredda att bryta med mig, av denna orsak - inte gick in som medlare. Hon läste bloggen och visste hur situationen fick mig att må, men hon lät det ändå vara. Jag fick skylla mig själv.
Så agerar man inte om man verkligen älskar någon och vill den personen väl. Sen kan vi självklart diskutera mina morföräldrars agerande. Det är en historia i sig. För mig är det ofattbart hur man kan fördöma en handling och sen i nästa stund göra om samma sak själv. Beslutet att bryta med mina föräldrar var inget lätt beslut, det tog mig elva år att komma fram till det. Mina morföräldrar tog tre dagar på sig för att göra samma sak mot mig. Detta utan att ens ha resonerat med mig. Och det är klart jag är oerhört sårad över det. Jag frågar mig vad jag betytt för dem, när det är så enkelt för dem att fatta ett sådant ödesdigert beslut. Men detta inlägg handlar inte om deras beslut utan om det faktum att ingen tycks se det paradoxala i att kräva av mig att jag ändrar uppfattning om att jag var älskad och lycklig som liten - samtidigt som de är beredda att offra mitt psykiska välbefinnande här och nu.
Egentligen är krav jag ställt, att mina föräldrar och min lillebror lär sig teckenspråk - och använder det så att jag kan finnas till på lika villkor i familjen - inget stort krav. Det är ett omöjligt krav bara om man inte har accepterat sitt barns dövhet. Och däri ligger antagligen problemet. Mina föräldrar kunde acceptera att jag var hörselskadad. De kunde stödja mig i den kamp som detta handikapp innebar. Men de kunde aldrig acceptera att jag blev döv. För det borde jag inte blivit. Det var inte mina föräldrars fel, varför de inte borde behöva ta ansvar eller konsekvenserna av detta. Detta drabbade MIG.
Borde är ett lustigt ord. Det innehåller så mycket förnekelse och så mycket vilja att allting borde vara annorlunda. Och det finns få tillfällen i mitt liv då jag inte tänkt samma sak. Det är inte rättvist. Men det är heller sällan livet och man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Ett dövt barn (och barn är man ju så länge man har föräldrar) behöver teckenspråk för att vara delaktig. PUNKT. Du kan inte resonera bort känslor. Och inget kan egentligen ersätta teckenspråket som ett medel för den döve att känna att hon existerar.
(jag har skrivit på den här texten i flera timmar, både igår och idag. Jag har försökt rannsaka mig själv och se hur situationen kan ha uppfattats, både av utomstående och mina föräldrar. Folk gör lätt detta till en allmän fråga - "det är självklart att man lär sig teckenspråk om en närstående blir döv". Och visst är det lätt - om man accepterar att personen verkligen MÅSTE ha teckenspråk, istället för att helt enkelt avläsa. Det är inte självklart, och jag är inte den första som hamnat i denna situation.
Skillnaden mellan mig och många andra döva, är kanske att jag vägrar acceptera att jag ska hamna utanför. Jag kan inte tillåta mig själv sitta vid ett matbord och försöka avläsa, misslyckas och känna mig utanför. Och även om jag kommer hamna i den situation oräkneliga gånger under mitt liv - kan jag inte, för min sjävlaktnings skull tillåta att det sker I MIN FAMILJ! Aldrig! Jag vet att mina föräldrar läser detta, deras bundsförvanter och andra som är inblandade i konflikten. Alla har sina åsikter om det hela och de letar gärna efter saker att haka upp sig på och förarga sig över. Och det må så vara. Men denna blogg, och de tidigare jag haft, har varit mitt enda sätt att bearbeta mina känslor och få gensvar. Om min familj hade fungerat som den skulle hade jag inte behövt en blogg för att ta hand om alla dessa känslor. Det är alla människors rätt att få må bra, och jag tar ansvar för vad jag måste göra för att må bra - även om det innebär att jag måste bryta med människor som jag egentligen älskar - men som bara gör mig illa. )
I Polen fanns sex dödsläger, Sobibor var ett av dem. Hit deporterades judar enkom för att mördas. Lägret hade ingen annan funktion (till skillnad från Auschwitz som var både arbetsläger och dödsläger). Efter revolten i Treblinka trodde nazisterna att de eliminerat alla möjliga flyktförsök från läger. Trots detta blev flykten från Sobibor den största. Trehundra judar lyckades rymma från lägret och detta mycket tack vare att ALLA fångar ämnades fly - inte bara ett fåtal. 
Precis innan resan till Polen, budade jag hem en bok från Nordiska museumet med samlade minnen från judar som kom hit till Sverige under eller efter kriget. Samlingen visade sig vara väldigt vidgad. De människor som redaktören valt ut att berätta om sina öden, har olika förutsättningar, så som geografisk bakgrund, religiös kontext men också människor i olika åldrar vilkdet bidrar till ett bredare perspektiv på förintelsen. I så gott som alla historier spelar den nyuppväckta antisemitismen en stor roll för de överlevandes drivkraft att berätta.
ag är inte helt säker på varför du kontaktar mig. Ditt mail känns lite som att du desperat vill poängtera något och har valt mig att göra det mot. 
a rön som du hänvisar till kan jag inte kommentera då jag inte läst om dessa annat än i Per Ströms bok. Men jag antar att dessa undersökningar inte var gjorda på Simone de Beauvoirs tid, för hade de varit det är jag säker på att hon skulle kommenterat dem, då hon kommenterade alla andra undersökningar i ämnet i sin 800 sidor långa bok.
ar."
änka dig att 100.000 år där kvinnor valt sina män för att de är starka och/eller har makt efter en tid blivit del av vår genetiska uppsättning. Det är därför lejonhonor väljer hanar med den största hår-manen, det är därför påfågelhannar med störst fjäderskrud får flest honor och det är därför som en galning som Åmselemördaren Juha får fler beundrarinnor än vad du får. Det sista är en kvarleva från tider då en man sågs som stark då han kunde försvara sin kvinna och sin klan, på alla tänkbara sätt. Detta tillåter inte vårt samhälle men det finns kvar i kvinnors genuppsättning, på samma sätt som flyktresponsen (ångest) finns kvar fast den inte längre behövs.
ate: Sat, 8 Nov 2008 18:56:12 +0100
k - med förkortat perspektiv - som i Per Ströms bok. "Verkligheten ser ut så här" säger du, men ställer inte frågan varför. Varför vill kvinnan jobba inom offentliga sektorn (för att det är vad som erbjuds säger jag - av två dåliga val, väljer man det minst dåliga), varför är det svårt att få kvinnliga chefer, professorer osv (jag svarar, för att kvinnor vet att de måste jobba så mycket hårdare och utsättas för så mycket mer för att få samma acceptans och erkännande som män, att de kommer fram till att det inte är värt det. I ett jämlikt/jämställt samhälle skulle inte detta motstånd finnas och det skulle inte vara några problem att få kvinnor till dylika poster). Du och Per Ström följer bara den logiska kedjan ett par steg bakåt och ser inte ursprunget, upprinnelsen till varför världen ser ut som den gör. Om man inte gör det kan man heller inte på riktigt förstå den och ha tankar och idéer om hur man ska få den bättre.
mne: RE: SV: SV: Bokrecensioner
ch 2) Killar uppvisar en högre grad av spridning vilket innebär att många gånger fler killar presterar sämst och bäst. Detta visar tetster och detta stämmer EXAKT med hur könen i genomsnitt väljer sin yrkesutövning: Tjejer väljer yrken där man kommunicerar och vårdar och män väljer yrken där visuospatial förmåga och problemlösning dominerar, samt att fler killar slås ut i vårt samhälle och fler killar får högt uppsatta tjänster. Nämnde jag att 95% av alla patent som godkänns varje år skapats av män? Var är då alla dessa kvinnor som presterar så fantatiskt? Tja, de syns inte i Högskoleprovets toppskikt eftersom den övervägande majoriteten som får toppresultat är just killar. Fem individer har genom åren lyckats få maxresultat och alla är killar.
(absoluta toppbetyget)
